Äldste sonen Fredrik är13 år. Han och jag sitter i tv-rummet på övervåningen och ser på något program när min son plötsligt ropar till.
– Vad är det?
Han pekar på en liten grå figur som sitter på den lilla avsatsen med trefoten under Karl Johan-bordet.
Där ser vi en liten lurvig figur med grå päls, ett litet förvånat ljust ansikte och små händer den ängsligt vrider runt lite nervöst framför magen.
Figuren är maximalt 15 centimeter hög och näsan är rundad men oproportionerligt stor i det lilla ansiktet .
– Nä men, vad är det? säjer jag och vi skrattar båda två.
Då fattar uppenbarligen den lilla figuren att vi ser den och den ser ut att bli rädd, hoppar ner på golvet och skuttar iväg över heltäckningsmattan – på alla fyra!
Dumpe-dumpe-dumpe-dump, låter det när den springer bort mot trappan ner till bottenvåningen.
Jösses! Vilken konstig figur, säjer vi. Ingen råtta, ingen kattunge, pälsklädd men med ett litet mänskligt ansikte. Den hade verkat både nyfiken och rädd. Aldrig någonsin har vi sett något liknande och dessutom samtidigt, vilket vi efteråt tycker ökar bevisvärdet.
Vi springer efter förstås men den försvinner så fort den kommer till trappan. Vi tittar efter små hål i golvlisterna och kollar på vinden. Från övervåningen leder en dörr direkt in på vinden. Men vi hittar inget.
Det är ändå inte enda gången vi får se liknande figurer. Det verkar finnas många. När vi kommer hem och in i hallen sitter ofta en sådan liten figur vid nedersta trappsteget och kutar snabbt upp till övervåningen för att försvinna. Likadant när vi ska till att gå ner för trappan. Det verkar som om de på något underligt sätt alltid hinner före för att sitta gömda och bevaka oss bakom nästa hörn. Ibland sitter någon liten lurvig en mitt på golvet i pojkarnas rum och försvinner snabbt in under sängen. Vi lyfter direkt på överkastet men inte fanns det någon där.
– Där är en igen! kan Fredrik skrika och ibland hinner jag till och med se den lilla skojaren kuta in under sängen.
En eftermiddag ligger jag och vilar på dagbädden intill den öppna spisen. Framför spisen har vi kakel som skydd på golvet. Hade slumrat en stund och när jag öppnar ögonen och ser en liten grå gubbe mitt framför mina ögon, bara några centimeter från kudden. Den vrider på huvudet och tittar nyfiket på mig. Näsan är verkligen oproportionerligt stor. Den ser lite ut som en byfåne i miniformat.
Jag blinkade några gånger för att kolla att jag inte ser i syne.
Jaha, den lilla varelsen blir jätterädd när den upptäcks, kastar sig bakåt som en dykare som från relingen välter sig bakåt på väg ner till botten för att undersöka ett vrakfynd.
Plaff!
Det låter som om den slår en naken stjärt i kaklet vid spisen. Jag kan inte låta bli att skratta och jag dyker nog nästan lika fort efter med huvudet för att hinna se den. Men den är förstås borta.
Det konstiga är att jag hade lagt min klackring av guld med onyxsten på en liten hylla ovanför dagbädden. Ringen hittar jag aldrig mer.
Och nu bor vi inte längre i det huset. Sonen är 30 år. De nya ägarna får de små grå på köpet. En hel liten familj med knytt – eller ska det vara oknytt?
Än i dag har jag små oknytt som följer mig. Till och med här i min lägenhet. De nya har mörkare päls och är betydligt snabbare. Jag hinner aldrig se dem ordentligt innan de smiter undan under bord och stolar, säng och soffa.
Jag får aldrig se in i deras lilla tänkbara sagovärld. Men de har tittat in till vår – och gör det fortfarande.
Jag har sett dem. Min son har sett dem. Vad ska vi göra åt sådana små troll?
So what?
Jag bryr mig inte ett dugg om ifall ni tror mig eller inte. Har bara berättat vad jag verkligen sett.