Spegeln visar samma person.
Det röda håret är nog bara en fasad
tänker barnet.
Barnet granskar spegeln lite till.
Och upptäcker ett lager.
Ett lager för ansiktet?
En mask?
Förundrad stirrar hon på masken.
Fasaden.
Svarta streck här och där.
Inga prickar i ansiktet,
vart är dom?

Blicken vandrar nedåt.
Kroppen är formad på ett konstigt sätt.
Precis som om någon tvingat på ett snöre,
och dragit åt.
Det går liksom inåt i mitten.
Sedan utåt.
Barnet ryser vid tanken på snöret.

När hon lyfter handen till håret,
gör flickan i spegeln samma sak.
Gnuggar sig i ögonen och blir svart i hela ansiktet.

Flickan tittar på sina händer.
Svarta streck.
Egentligen vet hon ju.
Hon har ett svagt minne.
Av kökssaxen.
Och röd hårfärg.
Långa ljusa lockar som föll till golvet.
Som ersattes av röda spikar.

Jo

Hon vet.

Hon kommer ihåg.

Allt verkar annorlunda i spegeln.
Än inombords.

Fast fortfarande har hon sina ögon.
De stora blå.
Och de söker fortfarande.
Lika intensivt och barnsligt som förr.
Efter blickar.
Uppmärksamhet.

Ja, spegelbilden är densamma.

Ögonen avslöjar.