Det var en kall natt, regnet öste ner. Zant kastade en blick bakåt samtidigt som han sprang allt vad han orkade. Han såg skelettstatyn och lönningången försvinna i mörkret medan han sprang in bland granar och tallar, skogen var väldigt tät. Hans hjärta var fyllt av skräck, de fick inte komma ikapp honom. De fick inte. Han förstod knappt själv vad som hade hänt, det var ett mirakel, han var äntligen ute. Han såg fortfarande suddigt; han var nära på att svimma av all frisk luft han hade andats in. En blixt slog ner och himlen bullrade. Zant sprang så fort han kunde. Efter några hundra meter kom han till en glänta där han pustande föll på knä av utmattning. Skogen runt gläntan var mörk och tät och i den vänstra kanten hade träd bildat ett mörkläggande valv över en stig. Skräcken hade försvunnit och Zant vände huvudet upp mot himlen och tittade upp mot stjärnorna, och kände hur det kalla regnet öste ner svalkande över honom. Det var så länge sedan han hade känt känslan av regn som faller över honom, och känslan av vind. Det var så länge sedan han hade andats in så frisk och sval luft, och så länge sedan han hade sett himlen och stjärnorna. Han drog in ett djupt andetag. Han blundade och regndropparna som rann ner för hans ansikte blandades med tårar. De var inte av sorg, de var av lycka och av hat och ilska. Han började le. Han tog snyftande upp en bit mossa. Den doftade regn och jord. Han drog in ett till djupt andetag, det doftade höst. Han skrek förtvivlat och länge tills hans röst sprack och samtidigt slog en blixt ner. Han skrattade och grät samtidigt.

Men sedan högg adrenalinet till i hela kroppen på honom. Han kände att någon eller något iakttog honom ifrån stigen. Zant gick försiktigt upp på fötter igen och stirrade skräckslaget mot den mörka gången in i skogen där han känt att iakttagelsen kom ifrån. Då hörde han någonting, det lät som en varelse som skriade, men det var inte någon naturlig varelse. Zant fick panik och sprang åt motsatt håll, rakt in i skogen till höger. Han hörde hur han närmade sig en fors mer och mer. Skogen var tät och han såg inte långt framför sig. Grenar slog till honom i ansiktet och rev upp små sår. Han hörde hur ett mörkt pulserande ljud kom närmare och närmare bakifrån när han sprang. Han vände huvudet snabbt bakåt och då såg han den mest skräckinjagande varelse som han någonsin skådat. Han kommer aldrig att glömma hur varelsen såg ut även fast han bara såg den i några sekunder. Den hade kolsvart skinn och ovanligt avlångt ansikte. Ögonen var stora och blodsprängda utan pupiller, näsan var kantig och spetsig och trubbade sig neråt. Munnen var rysligt stor och gapade onaturligt mycket, hörntänderna var långa och vassa och tungan var lång och smal. Tiden verkade gå fem gånger långsammare. Varelsen gav ifrån sig ett högt skriande läte. Det pulserande mörka ljudet och skriet kvävde alla andra ljud. Då, i samma ögonblick, snubblar Zant på en rot och faller våldsamt framlänges. Då börjar han höra den igen – forsen. Han flyger ut över klippkanten och faller ner mot forsen. Precis innan han ska träffa ytan och det ska mörkna för hans ögon, slår blixten ner en tredje gång.