Jag fortfarande minnas den kväll då vi för första gången sågs.

Du gav mig något som ingen annan kunde ge mig.

Var det din kropp eller dina ögons själ?

Jag vet inte, men det var något som inte jag kunde sätta ord på.

Det kändes som om vi hade känt varandra ett bra tag redan,

Fast vi egentligen bara hade umgåtts i tjugofyra timmar.

Jag kan inte förklara det eller förnimma det.

Vad var det som hände och uppfyllde det tomrum jag hade innan.

Var det kärlek, som många brukar tolka det eller var det något utöver det hela?

Jag kan än idag känna en längtan till att beröra hans ljuva händer eller bara få bli berörd

Och inspirerad av hans vetenskap.

Säg mig ska jag stå kvar eller?

Varje gång jag frågar denna fråga så skriker en röst inom mig.

STÅ KVAR! Du har alla möjligheter du kan få nu, ge aldrig upp!

Jag känner en enorm styrka inom mig,

Men ändå en svaghet som gör mig osäker.

Osäkerheten förgör mig långsamt,

Men sakta tills graven skiljer sig åt.

Tänker jag acceptera detta!?

Eller kommer detta bara att bli en bild,

Som får mig att tänka på vad jag kunde ha upplevt?

Kommer jag nu att bli den bittra kvinnan som sitter framför teven med sitt vinglas i handen och undra vad hon kunde göra för att känna mig älskad?

Är det fel att känna som jag gör?

Har detta med mig att göra eller är det bara en dröm?

Vad vill detta allt säga mig?

Ska jag stå kvar för den värme och omsorg jag känner för honom?

Kommer jag vinna på det?

Kommer jag få mitt pris?

Jag vet inte?

Men jag tänker ändå att stå kvar

Och ha all den tillit jag kan få.

Härmed säger jag nu: ja till döden,

Ja till livet och jag till mig själv.