Jag drar mig fram genom ett törnrossnår
Försöker finna vägen ut, en väg som leder
till befrielse.
Stretar och drar för att komma loss, men
hur jag än kämpar nästlas jag in allt mer.
Finner ingen lösning, finner ingen utväg.
Sjunker ihop av utmattning.

Ska jag vänta på att någon kommer och
befriar mig, vänta på att någon kommer och
tvättar mina sår?
Nej, jag har ingen ro. Jag stretar envist vidare.

Jag känner hur törnens taggar river upp djupa sår.
När kommer jag att ta lärdom och förstå att även
törnens snår blommar?
När kommer jag att förstå att taggarna endast kan
dras ut med varsamhet för att jag ska kunna bli fri?