Hon är den som sväljer skärvor på natten
och trampar ner skrik med glittrande skor.
Hon har bara vita sommarklänningar i garderoben,
det är i den ljusa värmen som hon bor.

Det är alltid mörkt och kallt när hon går hem
och hon håller ödet i händerna, så blå.
Blicken är riktad ner mot djupet,
hon passerar sin smärtgräns genom att gå.

I kylan rullas livet upp,
i regnrusk blir hon genomskinlig, blek.
Hon sitter uppe sent och klipper vingar
för så fungerar hennes vinterlek.

Krossade händer är sträckta ut i mörkret,
de söker knappen för att bryta strömmen.
Hon var ett barn en gång, men nu
vill hon bara lämna drömmen.