En morgon upptäckte hon att hela hennes kropp var täckt av glitter. Hon trodde att hon inbillade sig och blinkade några gånger för att få bort det, och hon duschade i en timme innan hon insåg att det inte försvann. Glittret kunde falla av och sprida sig lätt som damm, men det upphörde aldrig att finnas på hennes kropp, det var som om det strömmade ur porerna på henne. Hon skämdes något fruktansvärt och bar tjocka lager kläder för att dölja sitt glitter, men det var omöjligt när det lade sig på golvet efter henne som ett tydligt spår, och det fanns vid hennes sittplats. Vi visste inte vad vi skulle tycka om det. Många tyckte att det var vackert och charmigt hur hon glänste, medan andra skakade på huvudet. Men en sak var vi överens om: vi visste inte varför hon glittrade, hur det hade börjat eller om det skulle försvinna. Ingen förstod någonting, och därför fick det inte fortsätta.

Med sitt glitter stal hon alla blickar och drog ständigt till sig uppmärksamhet. Detta besvärade henne, för hon var inte van vid att synas. Hon blev mer och mer inåtvänd och vände sig bort från blickarna, ville inte ha dem. Vi kände oss så grå och trista i närheten av henne, det var bara om man hade varit där hon var som man syntes. Någon upptäckte, efter att ha suttit med henne i matsalen, att hela jackan glittrade. Då undrade vi om uppmärksamheten mot henne skulle delas, men efter bara någon dag var jackan vanligt marinblå igen. Hon var den som skapade glittret, och det var det som var så svårt att acceptera.

Under hela den här tiden försökte hon bli fri från det. Hon använde dyra peelingkrämer och skrubbade sig hårt och noga varje morgon, men efter några minuter började de små kornen skimra på hennes hud igen. Vi började få panik och visste inte vad vi skulle göra med henne. Det blev att vi tog avstånd, för vi kunde inte hantera det på något annat sätt. Efter någon månad slutade hon nästan äta och dricka, för hon tänkte att det kanske kom från något hon fick i sig och inte tålde. Men glittret försvann inte. Med tiden blev hon allt magrare och blekare, och kläderna hon gömde sin kropp i såg ännu större ut. Det blev en vana, det där med maten, och hon fortsatte. En gång frågade någon henne varför hon inte åt. Hon sa att det kändes som om hon hade fjärilar i magen, men inte så fladdrande utan mer stickande, som bin, och att det gjorde att hon inte kunde få i sig någonting.

En dag fick vi höra att hon var död. Vi hörde att hon hade varit ute i skogen och svimmat, förmodligen för att hon inte åt. Det hade varit snö och minusgrader, och hon var ensam. Ingen såg henne stupa i skogen, och när hon hittades var det sedan länge för sent. Och snön smälte nästan inte på huden längre. Det var svårt att förstå att hon var död, och alltihop kändes så overkligt. Hon hade varit en människa som skrattade en gång i tiden, men det var innan hon började glittra. Då var hon alldeles vanlig. Hon hade humor då och var väldigt snäll. Nu spreds det inget glitter i korridorerna längre, och allt var nästan som vanligt. Bara mycket lugnare.
Hennes vidriga glitter låg kvar på stigen efter henne i flera månader.