Fallande tecknad på disig morgonhimmel

som ett djupdyk i en kletig pastell

vänder ensam ur en skock med fåglar -

mörkrets panorama suddas ut,

dimman ligger tät om horisonten och

åkerfrosten glimmar strösocker

när sommar begravs och flyger söderut igen.

Jag borde inte sitta här och se ut -

över svarta hål, som läcker ur en ny morgon

och äts upp utav dagen

Jag klyver naturen - träden - mig själv

när tåget färdar min kropp framåt

och viljan göds av det sällsamma

i att färdas genom skönhet ut -

till ingenting.