jag fick en så sjuk flashback av lillebrortiden. det bara svischade förbi i mitt huvud, sen var det borta igen, och kvar satt jag alldeles skakig.

jag minns när jag vaknade mitt i natten, av att jag drömde så starkt. davids ansikte var precis framför mig, jag såg det så tydligt, varenda detalj, det var så nära så nära. och när jag vaknade fanns ingenting där, bara mörker.


jag vill skriva, men jag vet inte vad. det är som att jag har tunghäfta i fingrarna. det surrar runt i huvudet och jag har egentligen hur mycket som helst att säga men det tar stopp. det hittar inte ut genom mina fingertoppar, det hittar bara vägen ut genom mina ögonvrår om nätterna när jag inte kan sova. men det är inte rätt sätt, jag vill inte gråta, jag vill skriva ut allting, som att spy upp en fylla, man skriver ut det sen är det borta. det flyter ur en, rinner iväg och sen är det bra.
men så kul ska vi inte ha