Tunga steg går längs den snåriga stig som kallas livet.
Bakom varje sten finns en farofylld utmaning, och gammalt groll och motgångar lurar bakom trädstammarna och på andra sidan enbärssnåren.
De hala rötterna som sträcker sina långa, knotiga armar över den smala stig där man travar fram ligger där enbart för att försvåra hela promenaden på den väg du lett in ditt liv på.
Träden är kala och inte ett löv syns på mils avstånd. Allting kan värka väldigt grått och disharmoniellt.
Totalt oväntat skiner en ståle av det varma solljuset igenom dom bladlösa grenar som av någon anledning inte släppt igenom något solsken förut. Du bländas av skenet och känner dig näst intill svimfärdig. Du glömmer den trista höstmiljön du befinner dig i och börjar illusionera om att det är vår och hur dom första bladen och blommorna slår ut, Ja - du illusionerar nästan så bra att du hör hummlornas surr. Du stannar upp, tittar dig omkring. Allting har blivit ljust. Det är sommar och du känner dig glad, uppspelt, ja rent av överlycklig! Dom tunga stegen är utbytta mot lätta, nästan flygande, små trippande steg.
Helt plötsligt kanske du snubblar, ramlar, jag rent av bara faller ner och slår i backen med en hård smäll.
Du kravlar dig upp och med skakande fingrar känner du varsamt på ditt ansikte och resten av din kropp för att titta om du överlevt, hur farliga skadorna är.
Du finner ett par skrapsår på panna och knän. Du finner även ett stort hål i din tröja på vänster sida.
Du kollar sedan omkring dig och finner att allting är lika, svart, grått, mörkt och trist som det avr för bara en liten stund sen. Du känenr dig helt plötsligt deprimerad, ledsen, arg, besviken och helt enkelt som att allt är slut och du inte vill leva mer.
Du slår blicken ner i backen och finner attd et droppar blod. Du kollar igenom hålet på din egen tröja och finner att ditt hjärta blöder.

Du lägger dig på rygg med höger hand över hålet igenom tröjan, över ditt blödande hjärta och tar tre djupa, smärtsamma andetag.
Du reser dig upp med svindel och skakande knän och känslan av att inte ha någon ork, men börjar med stapplande steg fortsätta den snåriga stig du befunnit dig på hela tiden. Efter någon kilometer känner du dig helt Okej till mods och allt som finns kvar av ditt blödande hjärta är hålet i tröjan.