Jag kommer ihåg när vi brukade vakna upp de där soliga morgnarna på helgerna.
Hur du brukade le lite snett och rufsa till mitt hår.
Sen medan jag sakta gled in i drömmarnas mjuka illusioner brukade du göra i ordning frukost åt oss.
Du serverade alltid samma frukost åt oss, två rostis mackor med bortskurna kanter till mig och du själv åt alltid fyra rostisar med jordgubbssylt på.

Sen åt vi i tysthet i sängen. Vi smulade alltid på det prassliga mjuka lakanen, men det gjorde inget.
Tvn höll oss sällskap med barnprogram som vi stumt stirrade på.
Vi sa aldrig något, ibland utbytte vi några blickar och några blyga leenden.
Det fanns ingenting att säga. Vi hade inget gemensamt. Eller vi kanske jag inte kan säga. För det fanns inget vi. Jag var jag och du var du.
Ännu en helg hade gått. Sommaren närmade sig.