vi är på väg igen
mot skogen,
vadande genom gräset
ser hur du låter det smeka
dig kring knäna
nästankittlandes
fast det kanske är natt
det kanske är dagg som svalkar.

Du tittar bakåt igen,
som varje gång vi ska framåt,
Jag ser dina ögon,
du ser mina ögon,
sen fortsätter vi gå.

här vaknar alltid jag.
försöker minnas
ängen
vad klockan kan ha varit
men jag tittade aldrig upp mot himlen
bara neråt
mot knävecken framför
plöjande genom gräset
minns aldrig dina kläder
eller var vi kanske nakna då

jag försöker minnas
ängen,
vad som fanns bortom,
vad vi kom fram till,
vad vi passerade och
lämnade

men



men nu var det bekvämligheten igen,
när känslorna inte längre slog
så hårt mot...
genom kroppen.

när elektriciteten avtagit.

härifrån
och avvägningen till att sluta
lyssna ordentligt vid frukosten,
bara låta sig vara nöjd
utan stora handlingar

utan den där
spänningen

den där
olidliga

som alltid rev så
i hjärnan