Röken i haschhålan var tjock. Mycket tjock. En söt rökdoft bar upp haschmolnen och då och då hördes hostningar. Det var lögn att söka finna vem som hostade. Dimman gjorde att man knappt såg röken av sin bordsgranne. Men å andra sidan var avsikten med besöken i haschhålan sällan att man ville se varandra. Hit kom man för att tala.

Från ett hörn i lokalen hördes tonerna av en fela. Sannolikt satt där en försupen och förfallen spelman, men ingen visste säkert och rökslöjan bevarade oklarheten så som syskon skyddar hemligheter. Det bör dock tillskrivas, i den allra ödmjukaste av toner förstås, att musikanten väckte föga intresse bland hålans gäster. Här talades om enkla företeelser så som kvinnor. Om angelägna saker så som döttrar och rövare. Och om nöjsamma ting så som andras olycka.

Frågar man någon av de många gästerna i haschhålan lär de inte instämma, men sanningen är sådan att hålan bär på en hemsökelse lika tjock och tung som haschröken. Det talas sällan om denna hemsökelse. Det är en olycka som ingen vill kännas vid. Kanske är det därför det envist viskas om andras fruar istället. Kanske är det så att människorna som besöker hålan gör det för att finna ro och inte för att diskutera problem.

Jag vill låta berätta för er en mycket egendomlig berättelse om vår kära haschhåla. Det ter sig nämligen så att det sällan finner hända något märkligt eller ovanligt i haschhålans rök. De som besöker den ofta menar till och med att det är hela saken med haschhålan. Den är oföränderlig i en stad i ständig rörelse. Andra menar att det aldrig något händer av den orsaken att stadens medborgare är oförmögna att bryta mönster. De har såsom åsikt att stadens anförare har alltför stort inflytande på människorna. En liten skara – ofta är de fördruckna då de talar – vill mena att det visst händer egendomligheter i haschhålan, men att dessa ting drunknar i röken och berusas av alla historier om otrogna fruar.

Ni måste ursäkta mig, min kära publik. Röken får mig att prata nonsens istället för att komma till sak. Det var en berättelse jag skulle förtälja. Istället rimmar jag runt i cirklar som vore jag en av de berusade. En av dem. Men hur som helst. Ungefär så här var det.

Sällan besöktes haschhålan av främmande folk. Köpmän, tattare och annat resande folk valde ofta andra rastplatser än haschhålan. Men denna kväll gästades hålan av en narr. Förvisso hade gycklare tidigare besökt hålan, men ingen av dem var som denna narr.

Så fort narren klev in i hålan sökte han få gästernas uppmärksamhet. Han ropade, men den enda som tystnade var spelmannen. De övriga tycktes tala ännu högre som för att överrösta honom. Då han tröttnade på folkets brist på förstånd ställde han sig upp på ett bord. ”Jag har någon viktigt att berätta för er. Hör upp! Jag har något viktigt att berätta!” skrek han. ”Håll käften på dig, benget!” svarades det och nu skrattades det åt token på bordet. Narren var tacksam för kommentaren, ty den hade givit honom den uppmärksamhet han hade eftersträvat att få. När skratten och det efterföljande hostandet upphört var det tystare än på länge i hålan. De väntade alla på ett svar från narren. Och likt alla skickliga gycklare gjorde han inte sin publik besviken.

”Jag må vara en benget och du må vara för fet för att vara sund. Men om nu sanningar ska fram på detta oömma sätt kan jag berätta att din fru har en affär med skomakarsonen som också han är ett skelett.”

Folk slog knutna nävar i borden för att visa sin upphetsning. Det skrattades och hostades och skrattades ännu mer. Den enda som inte skrattade var den fete vars fru tydligen älskade med andra.

När folksamlingen åter tystnat började narren åter tala.

”Om någon undrar varför jag står här på bordet ska jag inte hålla er undrande längre. Jag kom hit för att berätta någonting för er.” Haschhålan kändes genast lite mindre. Det föreföll som om haschröken var glesare nu än tidigare och man kunde urskilja även de som satt i de mörkaste hörnen. Att ingen vände sig om för att få en skymt av musikanten med felan bekräftar hans obetydlighet i den här berättelsen. För de berusade är musik en bagatell lika värdelös som kärlek och trohet. ”Nå, ut med det då!” ropade någon. ”Vi har inte tid med dig, din klåpare!” skrek en annan.

Narren tog ett andetag varpå han fick en hostattack. Sedan började han åter tala.

”Märker ni inte? Röken är lika smutsig som era själar. Ni sitter här. Ni sitter här var dag och ni talar om varandras godhet och skrattar åt varandras historier. Den ena är förfärligare än den andra! Och ni är kräk hela bunten! Berusade. Inte av haschen. Nej, ni är berusade av varandra! Hör ni det? Berusade av varandra! Jo, ni märker det väl först nu när röken är tunnare…”

I det ögonblicket hände något i haschhålan. En man tappade sitt dryckeskärl. Det hände utan tvivel många gånger varje kväll att någon tappade sin bägare, men aldrig hade ljudet av berusning ekat så kraftigt i hålan tidigare. Alla vände de sig mot mannen med det tappade dryckeskärlet. De var skakade. Hur vågade en narr kom hit, ställa sig på ett bord och berätta för dem hur odugliga de var?

Narren hostade igen och alla vände sina tomma blickar mot honom. Igen.

”Ni ser ut som era fruar efter att ni har slagit dem. Det ser förfärligt ut, förstår ni inte det?” Orden var för mycket för somliga i hålan. Visst slog de sina fruar och visst var fruarna skrämda efteråt, men vem var han att tala öppet om det? En modig man ställde sig upp. Han talade högt och långsamt: ”Du ska gå nu. Vi vill inte ha dig här. Du är inte välkommen så ge dig av.”

Narren log. Sedan blev han plötsligt allvarstyngd. Och så började han tala igen.

”Jovisst, jag ska gå. Självklart. Självklart. Här inne får man inte säga emot någon. Då är man inte längre välkommen. Ni sitter där vid era bord. Samma människor vid samma bord var eviga kväll. Du där. Hur går det egentligen för barnen du alltid talar om? Får barnen det bättre för att du sitter här och beklagar dem? Nej, jag trodde inte det. Och du där. Ja, just du med håret. Har du samlat ihop tillräckligt med slantar för att hjälpa grannbyn eller är det bara något du sagt för att få sitta vid ett finare bord här i hålan? Jojo. Jag misstänkte det. Ser ni inte hur förfärliga ni är? Nej, förlåt. Vilken dum fråga. Hur skulle ni kunna göra det? Ni är ju ständigt berusade av doften av er bordsgrannes rövhål. Rövslickare är ni! Allihop!”

Och så klev narren ner från bordet.
Utan att säga något mer lämnade han haschhålan.
Frågan var inte om han någonsin skulle återvända.
Frågan var om de någonsin skulle kunna glömma honom.

Ben Axell