Ibland känns saker så självklart naturliga att man inte tänker på att man gör dem. Som att äta frukost medan man läser på baksidan av ett mjölkpaket. Man äter automatiskt. Man läser automatiskt.
Man gör slut automatiskt.

Jag tror att han bröt med mig, eller så var det jag som bröt med honom, jag är inte riktigt säker. Han började väl. Så hängde jag på.
Jag sa \"Jag vet att du inte vill träffa mig mer. Men jag är trött på dig också.\"
Helt naturligt.
Sedan grät jag såklart. Också helt naturligt.
Sedan slutade jag gråta och gick ned i tunnelbanan och åkte vidare.

Saker som sker automatiskt.

Jag stryker gardiner och tänker på vad jag ska äta till lunch. Jag får upp någon fladdrig bild av honom i hjärnan (Adidaströja, glasögon, den där minen som säger Jag vet inte var jag står) men den försvinner och ersätts av bilder på fiskpinnar, och sedan av W.
Han är på väg att lämna min kropp helt nu, helt och hållet. Och jag är hungrig igen.
Helt naturligt.