\"Bill, kom tillbaka! Gör allting bra igen, krama mig och säg att det bara var en mardröm! Jag älskar dig.\"
Bänkens hårda plankor var täckta av frost, och jag hade tappat greppet om tiden. Det enda som hördes var ett avlägset brus från någon enstaka bil. Jag hade slutat gråta, jag hade tömt mig själv på energi. Avlägsna steg ekade genom parken, och jag vred på min kalla, stela nacke. Jag såg suddigt, någon närmade sig tveksamt. Som i en dröm hörde jag något ropa på mig, avlägset. Figuren kom närmare, men jag ville inte se. Ville inte veta vem som skulle tvinga mig att gå hem, inte höra någons förmaningar om faran att sitta ensam ute en decembernatt.

2Åh Gud, låt det vara hon!\" Jag kände igen det ljusa håret på långt håll, men ville inte ge mig själv falska förhoppningar. Jag ropade hennes namn, det ekade i tystnaden och jag stannade upp och betraktade figuren framför mig.
- Elin…viskade jag. Figuren på bänken vände sin blick mot mig, hon reste sig upp och såg på mig med blodsprängda ögon.
- Bill…sa hon hest och när jag mötte hennes intensiva blåa blick kunde jag inte hålla mig. Tårarna rann nedför kinderna på oss båda, och jag drog in henne i en kram som jag alltid skulle minnas. När hon släppte taget om mig var det som om min livsglädje försvann.
- Bill…det går inte. Hur ska jag kunna lita på dig igen? Viskade hon och jag tvingade mig att mötta hennes blick.
- Elin jag...jag gjorde ett misstag. Om du inte kan förlåta mig så…så gör inte det. Men jag hoppas att du kan det, jag kan inte leva utan dig, försökte jag förklara. Hon drog efter andan och sa:
- Bill, jag älskar dig. Men det kanske vore bättre om vi bara…jag vet inte, tog en paus och tänkte över vad som egentligen betyder något?
Du betyder något, Elin! Du betyder allt! Ville jag skrika till henne, men jag visste att det var för sent. Jag vände bort blicken, svepte med den över den övergivna parken.
- Ring mig, okej? Lova att du ringer, så jag vet att allt är okej, viskade hon innan hon sakta vände sig om och försvann bort i mörkret.