Hon reagerade inte
på näven som var knuten
Hon fällde ej en tår
Åt nästan som var bruten.
För hon kunde inte öppna den
Den själen som var sluten.

Hon försökte inte
från sig honom värja
Hon formade ej ett ord
Lät honom obehindrat härja.
Hon kunde inte tvätta bort
Smutsen som henne färgat.


Hon orkade inte
mot honom stå emot
Hon hörde aldrig heller
Hans stön och tomma hot
Hon kunde inte hitta sättet
Att mot smärtan råda bot.

Hon fällde så en tår
händelsen väl förfluten
Hon grät i strida strömmar
Så svag, så sönderbruten.
Men det enda hon verkligen sörjde
Var att själen, den var sluten.