Solen lyste mig i ögonen då jag vaknade den morgonen, lite tröttare än vanligt men vem bryr sig egentligen. Inte förrän jag legat där i fem minuter kom jag på att jag har rullgardin på mitt rum och dessutom bor jag i källaren så hur kunde jag då få solen i ögonen, det hade jag aldrig fått innan.
Jag slog upp mina mörka ögon och såg mig omkring, jag var i ett ganska stort rum, långa gardiner i vitt och grönt och tapeter i beige, lite crème. Sängen jag låg i var stor, mycket större än min egen nittiosäng, och täcket jag låg hopkurad under var tjockt, vitt och mjukt, lite prassligt nästan. Hopkurad under är nästan fel ord förresten, intrasslad i skulle passa bättre. Mitt mjuka hår låg trassligt runt mitt bleka ansikte och läpparna kändes lätt spruckna. Jag satte mig upp och drog precis täcket om min bara överkropp då en ung man i 25 årsåldern kom in i rummet. Jag ryckte till och mina ögon smalnade då jag såg på honom. Han såg munter ut vid min reaktion till honom och skrattade lite.
- Så du har vaknat nu, jag trodde nästan att du skulle ligga där och fläka ut dig hela förmiddagen.
- Jaha… kunde jag bara svara och fortsätta se på honom.
Hans hår såg nästan ännu mjukare ut än mitt men hans var blont, lite solblekt, medan mitt var mörk brunt. De vita tänderna såg nästan ut att gnistra då han gav mig ännu ett felfritt leende. Resten av hans ansikte kan jag såhär efteråt fortfarande beskriva in i minsta detalj. Kinderna var lite runda, han var inte toppatleten precis men definitivt inte heller den kraftiga typen. Huden hade en lätt ljusbrun men ändå lite blek nyans och ögonen var stora, sådana där hundögon med stora ögonlock och mörkbrun färg. Hans hals var lite kraftig men inte tjock och den satt så perfekt på hans breda axlar. Jag fortsatte med min blick nedåt mot hans ljusa skjorta som han tydligen precis hade satt på dig eftersom han inte än knäppt alla knappar men den var ändå prydligt instoppad i hans mörka jeans som satt relativt tajt över hans vältränade lår och vader.
Han måste ha märkt av min blick för han skrattade igen och skyndade sig att knäppa resterande knappar i skjortan innan han vände och gick igen. Jag såg mig om efter mina kläder och upptäckte linnet som låg på stolen ett par meter bort. Jag reste mig tyst men ändå lite stressat upp men innan jag hann fram och rycka åt mig linnet var den unge mannen tillbaka igen. Jag måste ha suckat högt för han skrattade åter igen och jag började i mitt stilla sinne undra om det var det enda ljud han kunde göra med munnen då han satt sig på sängen och såg på mig.
- Så… har du så bråttom härifrån, det trodde jag inte.
Jag vände mig om och såg ett par sekunder på honom men sa inget då jag sträckte ut handen efter linnet. Följden av det blev att täckte nästan gled ner men jag hann hindra det innan han såg något.
- Vad gömmer du egentligen, om det inte är annorlunda än det igår kväll så behöver du inte skyla dig precis.
Det var vid de orden som jag nästan bet mig i tunga då jag ville säga något spydigt till svar till honom men jag muttrade bara något ohörbart och han skrattade tyst.
- Är du alltid så här fåordig, sa han glatt, jag skulle nästan säga retsamt, och log mot mig.
- Är du alltid så här frågvis? Svarade jag snabbt och han såg lite förvånat på mig innan han log och strök mig över ryggen.
- Oftast inte men det är inte alla gånger man har en tjej som vill avslöja sina hemligheter för en.
- Vad menar du egentligen? Jag har väl inte sagt något till dig?
En sekund senare bet jag mig i läppen och tillade tyst.
- Inte vad jag kommer ihåg i alla fall.
Jag såg inte på honom då jag tog linnet och gick in på toan. Där fick jag syn på mig i spegeln och upptäckte ett par sugmärken på halsen. Åsynen av det och sminket utsmetat över mitt ansikte fick mig nästan att svimma och jag tog ett stadigt tag i handfatet då jag tvättade mig. Jag tvättade sen snabbt bort sminket och drog på mig linnet, jag upptäckte sen till min lycka att jag hade trosorna på mig och jag gick ut i sovrummet igen och slängde täckt på sängen och letade sen upp mina mörka jeans. De låg halvvägs under sängen och jag drog ut dom och tog snabbt på mig dom. Sedan kollade jag runt i rummet en gång till och hittade min plånbok och min mobil på skrivbordet och stoppade de i fickan. När jag försökte ta mig ut i hallen såg jag den unge mannen i en av sina fåtöljer, han drack en kopp kaffe och såg mig samma ögonblick som jag honom.
- Hey hey, och vart tror du att du är på väg? Utbrast han, mer förvånat än argt.
- Hem, muttrade jag och tog på mig skorna.
- Jaha, lycka till, vet du ens vart hem är någonstans?
Han såg på mig men gjorde ingen ansats att resa sig och jag blev lite nervös men också irriterad av hans lite nöjda leende.
- Ja, vad menar du? Det är klart jag vet var jag bor.
- Jaja, det begriper jag. Trots att du bara är nitton år så verkar du ha lite vett i skallen. Nej jag menade, vet du ens vart ditt hem ligger?
Jag ska erkänna att jag faktiskt blev lite förvirrad.
- Ja, sa jag igen. Det är klart jag vet var det ligger.
- Och hur ska du ta dig dit då?
- Vad fan vet jag, gå kanske eller ta bussen eller tåget.
- Lycka till, mumlade han tyst och fortsatte att dricka sitt kaffe.
Han var så inne i tidningen som han läste så att han inte märkte, eller inte brydde sig, när jag öppnade dörren och gick ut. Jag har aldrig svimmat förr i mitt liv men synen som jag upplevde nu fick mig att nästan göra det för andra gången på en kvart.

Gräsmattan var uttorkad och istället för vita små blommor och grönt inbjudande klöver fanns där någon gulbrun tuva lite här och var och jag fick syn på en lång orm som ringlade sig fram längs staketet. När jag lyfte på huvudet upptäckte jag att det inte var något vanligt vitt och lite hemtrevligt trädgårdsstaket som avskiljde det här huset med resten av världen. Ett starkt nät med järnstänger i marken och taggtrådar horisontellt med en meters mellanrum sträckte sig mot himlen och jag såg inte vart det slutade. När jag försökte se förbi staketet såg jag bara pansarvagnar och militärer så långt det fanns fast mark, sedan tog havet och horisonten vid och himlen färgades svart av moln och krutröken. Jag försökte andas in men luften som fyllde mina lungor var fylld av damm och avgaser från de stora fordonen. Dörren smällde jag igen bakom mig och stapplade sedan förvirrad och rädd runt huset och sökte en strimma ljus men fann inget alls. Staketet med järnstänger och taggtrådar gick runt hela huset på ett avstånd av bara sex meter från det ljusa teglet som huset var byggt av. Runt staketet fanns det en remsa av jord, av fast mark, som var kanske en eller två kilometer bred. Sedan sträckte sig havet ut sig som om det räckte till världens ände och upp i himlen eftersom det var näst intill omöjligt att veta var de skiljdes åt. Det kändes som om det lilla huset med tillhörande trädgård var det enda ljuset som fanns kvar, resten var bara mörker. Himlen just över huset var klarblå men jag såg hur flera mörka moln kämpade för att trycka in fast det verkade som om de just inte kunde. När jag tänker efter var det nog bara huset som var den enda ljuspunkten nu eftersom även trädgården hade blivit attackerad av depression, det såg ut som om gräset bara hade gett upp och släppt in allt ont över sig. Trots att jag egentligen inte ville sträckte jag ut handen efter dörrhandtaget, eftersom jag nu gått runt hela huset, och drog i det men det var låst. Jag ville egentligen inte veta hur jag hamnat i den unge mannens hus men det var bättre än att stanna kvar här så jag drog av alla krafter utan att rubba dörren. Mina lungor fylldes med luft för att skrika på honom men jag fick bara in ännu mer krut och hostade länge innan jag återfick kontrollen och skrek på hjälp. Han måste ha hört mig på en gång eller så hade han stått innanför dörren och bara väntat på att jag skulle skrika på honom men efter en sekund öppnades dörren tillräckligt för att en arm skulle få plats där och ta tag i min kropp och sen dra in mig. Jag ramlade nästan raklång ner på golvet då han stängde igen dörren efter mig och såg på mig.
- Vad är det där ute egentligen? Nästan skrek jag åt honom trots jag redan visste att det inte skulle hjälpa så mycket skrika åt honom, jag skulle nog inte få mer svar av det.
Han såg bara på mig med en ”vad-var-det-jag-sa-blick” och drog för gardinen lite mer. När den ändå gled isär gick han och hämtade flera säkerhetsnålar som han satte ihop gardinerna med.
- Vad är det där ute? Sa jag åt honom, lite lugnare den här gången och han tog tag i min arm och drog mig, faktiskt utan att jag protesterade, till hans vardagsrum. Där tog han en ny bunt med säkerhetsnålar och fortsatte att nåla ihop gardiner. När han såg att jag bara stod still och tittade på honom gav han mig ett par askar med nålar och pekade på en trappa.
- Du kan nåla igen gardinerna på övervåningen, sa han kort och skickade iväg mig utan ett ord till.
Jag nästan sprang uppför trappan och fann mig efter exakt 23 trappsteg i en ganska lite hall med två dörrar på vänster sida och en på höger. Själva hallen hade bara ett fönster så jag nålade snabbt igen det trots att jag inte kunde undgå att märka hur någon kraft hela tiden försökte tvinga gardinerna isär hela tiden. Jag slog sen upp dörren på höger sida och gick in i ett ganska litet rum med ett skrivbord och en bokhylla, hans arbetsrum antog jag och gick fram till fönstren. En hel ask säkerhetsnålar gick åt för att tvinga ihop de mörka gardinerna och jag drog mig sedan hastigt ut ur rummet. Trots att det var så litet och harmlöst drog jag mig för att stanna länge därinne så jag tog itu med nästa rum som var betydligt trevligare. Det var lika ljust som sovrummet där nere med två mjuka, vita skinnfåtöljer och en tvåsitssoffa. Näst intill hela golvet täcktes av en ganska fluffig, vit, heltäckningsmatta och väggarna var helt vita. Trots en viss sjukhuskänsla, p.g.a. de vita väggarna, var jag kvar där lite längre än nödvändigt och jag tordes efter att ha fixat det ena fönstret se ut genom det andra fönstrets gardiner.
Du har säkert hört om folk som har satt hjärtat i halsgropen men tro inte på dom. Jag kan ärligt säga att det ska mycket till för att ditt hjärta ska slita sig från alla blodkärl och pumpa sig själv upp i din hals men jag kände att det skedde med mitt inre. Då jag såg ut genom fönstret och fick syn på alla pansarvagnar och soldater som patrullerade utanför vår lilla ö av någorlunda ljus kände jag hur det nästan sprängde i mitt bröst och hur kväljningarna som kom upp i min gom och på min tunga smakade blod som inget annat. Jag snubblade bakåt och blev stillasittande som fastnaglad på golvet, för chockad och paralyserad för att över huvud taget vara kapabel till att röra mig.
Det måste ha blivit oerhört tyst från ovanvåningen nu och det var antagligen denna avsaknad på fotsteg som gjort den unge mannen på nedervåningen orolig för när jag suttit limmad mot mattan i fem minuter kom han in på rummet, till synes ganska stressad och när han fick syn på mig gick han bara fram och satte sig ned bredvid. Han tog min hand och kramade den hårt och gav den en lätt puss. Jag lutade mig utan att tveka mot honom och han lade en av sina vältränade armar runt mig och höll mig hårt. Sedan vände han blicken mot fönstret och såg samma mörka moln, samma blixtar som jag rusa fram över den oroliga himlen som fanns därutanför. De verkade nästan tävla om vem som först skulle träda in på den klarblå himlafläcken över vårt hus.
- Vet du vad brukar göra då jag är som mest deprimerad? Sa han och kastade en blick på mig.
Jag skakade bara på huvudet, visste inte vad han skulle säga.
- Då brukar jag gå upp hit och sätta mig i en av fåtöljerna och titta ut på himlen. För länge sedan, långt bakåt i tiden, fanns det ju något på tv: n som många brukade kalla för myrornas krig och det brukar jag tänka på. Jag har själv aldrig sett det, men min gammelmormor har det.
Jag ville nästan avbryta honom, hans gammelmormor måste vara 90 eller 100 år och då hon fanns hade väl inte ens tv: n uppfunnits. Då jag skulle till att säga det fortsatte han att tala, nästan utan att ta någon notis om mig.
- Min gammelmormor hejade alltid på de vita myrorna för det vita var symboliserat med ljuset och freden medan det svarta bara handlade om död och förstörelse. Jag brukar låtsas att himlen utanför är en tv och hela tiden pågår det myrornas krig. Det är spännande för jag vet inte vem som vinner, det vet man aldrig men det är ju inte slut än.
- Du.. jag petade lite på honom för att han skulle lägga märke till mig och låta mig prata.
Han såg ganska neutralt på mig, log inte sitt leende men verkade inte heller irriterad över att ha blivit avbruten.
- Ja, sa han ganska svagt och fortsatte att se på mig.
De stora ögonen som varit så vackra nu påminde otvivelaktigt om ögonhålorna på en dödskalle och jag ryckte ofrivilligt till innan jag började prata.
- Ursäkta att jag frågar men vad pratar du om egentligen?
Han log lite sorgligt mot mig och skrattade lite, lade sig sen ner på mattan och såg rakt upp i taket.
- Har du inte förstått det Em?
Jag frågade inte hur han kunde veta om mitt namn, det verkade inte vara viktigt nu så jag lade mig ner bredvid honom på samma sätt och skakade på huvudet.
- Nej, jag förstår inte.
- Du kommer aldrig ut härifrån Em, har du inte märkt det? Om du tänker efter nu Em. Hur hade du någonsin tänkt ta dig ut genom staketet, förbi alla militärer och sen över havet till oändligheten, till livet?
- Ja… Jag hade väl tänkt att..
När innebörden av hans ord sjunkit in låg jag bara stilla och blundade, jag kände hur han vände sig mot mig och hans hand strök mig längs kinden.
- Du kommer aldrig ut härifrån Em, upprepade han.
- Men du då? Frågade jag då jag hade tillräckligt med kraft.
- Vaddå jag då? Jag kommer heller inte härifrån.
- Men hur kom du hit? Det borde ju vara lika svårt att ta sig in hit som att ta sig ut härifrån.
- Det är det, det var därför jag föddes här. Min släkt har bott i det här huset i snart åttio år, alla har fötts och dött här. Min mor födde mig för tjugofem år sedan och hon dog för 2 år sedan. Jag har alltid varit här i huset, aldrig lämnat det, aldrig kommit in i det eftersom jag alltid har varit här.
- Men den som bodde här först då? Hur kom den in hit?
- Den flyttade hit förstås, när min gammelmormor och gammelmorfar flyttade hit var det ljust ute, det fanns inga militärer här då så folk kunde komma och gå som de ville. Det var först när min mormor hade fött min mamma för ungefär 45 år sedan som det började bli oroligt. Några av de grannar som de hade flyttade och hördes sen aldrig av medan andra blev soldater. Redan efter tio år var det bara min mamma, pappa och mormor som bodde här och det var då som de satte upp staketet.
- Varför då? Varför ville de stänga in din familj så?
- Jag vet inte, kanske för att stänga in den strimma ljus som fanns så den inte skulle påverka soldaterna. När jag tänker på det är jag ändå lite glad att de stängde in oss. Annars hade de kommit åt oss mycket lättare.
- Men de borde ju kunna öppna grinden i staketet hur lätt som helst och bara komma in hit och döda dig, jag menar oss. Varför gör de inte det?
- Det finns ingen grind i staketet Em. Dessutom tror de nog inte att det är kvar så mycket av mig nu, de tror nog att jag är utnärd och att jag ändå inte gör någon skada om jag bara sitter inne. Om jag är inlåst i mitt eget hus. Inlåst i mitt eget hus Em, hör du hur det låter.
- Men..
Jag hade nu kommit på något som var ganska väsentligt.
- Men hur kom jag hit då?
Han såg på mig, verkade inte alls vilja berätta det, eller kunna berätta det.
- Ska jag vara ärlig så vet jag inte ens Em. I går kväll låg du bara utanför min dörr, du var så vacker att jag inte ens tvekade innan jag drog in dig hit. Kanske är du en av soldaternas horor eller har du bara uppstått ur tomma intet för att ge mig lite sällskap och en strimma ljus.
- Om jag inte ens själv kommer ihåg då, om allt det här bara är förvirrande.
- Ja..
- Hur har jag hamnat här?
Jag hörde själv hur rösten steg ett par toner och jag satte mig hastigt upp vilket resulterade i att den unge mannen näst intill slogs omkull av min hastiga rörelse.
- Det är inte rättvist, jag kommer inte ihåg någonting av det som hänt, inget av min barndom och absolut inget av hur jag hamnade här. Men…
- Ja..
Han såg lite nyfiket på mig nu märkte jag.
- Men om du tog in mig då..
- Ja….
- Var jag vid medvetande eller..?
- Mm, det var du Em. Det var du verkligen..
Han log sådär mot mig igen och eftersom jag inte själv visste vad som hänt visste jag inte heller om han ljög eller talade sanning.
- Jaha.. och vad hände?
Direkt då jag ställt frågan ångrade jag den och ville nästan stänga öronen på en gång.
- Ja du Em, vill du verkligen veta det? Jag kan tala om det för dig om du vill. Jag tog in dig i mitt hus och bjöd dig på lite vin som min morfar gjorde i ordning strax före millennieskiftet och vi åt lite grann. Du tyckte det var gott, det såg så ut på dig i alla fall för du åt med god aptit men vinet var kanske lite för starkt för dig.
Mina ögon smalnade igen och jag kröp ihop som en katt gör sig redo att anfalla sitt byte.
- Vad menar du då?
- Tja..
Han kliade sig lite i håret och log mot mig.
- Du blev väldigt närgången, inte för att det var fel, du var verkligen duktig på det du gjorde och jag tänkte inte ett dugg på att fråga vad di gjorde innan vi var i min säng och..
- OKEJ!
Jag sträckte ut händerna som en sköld framför mig för att hindra honom från att fortsätta.
- Jag tror att jag kan räkna ut resten själv tack…
Han log lite mot mig och jag bet mig i läppen.
- Så det var därför du var sådan då jag vaknade i morse.. du vet flirtig och så..
Han nickade och sträckte ut sin hand mot mig.
- Det var därför. Du är så vacker Em och jag har inte träffat en kvinna sen min mor dig och ja.. sin mor brukar man inte älska med. Jag längtade så efter det.

Jag vet inte varför jag föll för hans charm ärligt talat men någon anledning fanns det nog. Vi bodde utan problem i det lilla huset mitt ute i ingenstans mer eller mindre problemfritt i ett par månader då jag upptäckte att jag var med barn. Den unge mannen, som jag då fått reda på hette Viktor, hade åldrats fort och när han skulle fylla 26 såg han mer ut som 40. Han blev orolig var gång jag talade om nästa veckas matransoner och om barnet som snart skulle komma. Hans leende fick jag aldrig mer se och till slut tärde isoleringen så mycket på honom att han togs ifrån mig ett år efter jag kommit dit. Viktor passade inte in där han levde, jag vet inte ens hela sanningen om vem han verkligen var och desto mindre om vem jag är. Det enda jag vet berättade Viktor för mig. Mitt namn; Em, och min ålder då jag kom till honom; 19. Resten kan jag bara gissa mig till.
Den klarblåa himlafläcken ovanför mitt och Viktors hur håller på att ge upp, jag ser det då jag sitter uppe i rummet där Viktor berättade om sitt liv för mig. Jag brukar gå dit och dra med fingrarna längs de säkerhetsnålar som vi satte dit. Det hjälper mig att hoppas lite grann. Jag leker med myrornas krig med himlen ibland men jag ser hur de svarta börjar få övertaget mer och mer nu. Det är inte så långt kvar nu och jag ser hur staketet med järnstängerna och taggtråden börjar svikta inåt mot mig och min son. Viktor sa åt mig att hoppas, hoppas att isoleringen skulle släppa, han skulle be för det. När jag då sa åt Viktor att han inte kunde be om han inte levde här, här med mig, då log han bara det där lyckliga leendet och hans hand blev med ens kall. Han dog med det där varma leendet som var det första jag såg av honom, också det sista.