Konstruktörer och sabotörer av våra liv bygger vi luftslott,
Och låtsas att morgondagen inte finns.

Jag vill jag vill!
Men jag vågar inte fullt ut.

Lever på luft och vatten,
Drömmer om att gå i snön, utan att lämna fotspår.

Våra ögon gnistrar vilt om natten,
Då vi önskar oss bort till andra vidder,
Där vi kan äta söt mango och ingen bryr sig.

Kväljande söt the,
Undrande blickar,
Och förbjuden kärlek.

Kameran förevigar,
Det vi alla glömt efter för många glas.

Snön faller tungt,
Blandas till grått kletigt snömodd,
Som stänker upp på mina jeans,
Jag köpte i Milano i ett annat liv för några år sedan.

Dom undrar vart jag är, varför jag inte kommer tillbaka.
Kanske för att jag vet,
Att jag skulle gå under,
Om jag satte min fot på ön jag älskar mer än livet.

Han skrev ”snälla fall inte för något så enkelt visa att du inte är dum i huvudet…”
Förlåt, jag tänker inte så ofta.

Snart ett år sedan, planet ifrån Arlanda tog fart och tog oss upp högt ibland molnen.
Främlingar blev vänner för livet.

Våren är snart på väg, vi är inne i januari. Tiden flyr oss.

Lämna mig inte. Jag lämnar hellre.

Min syster gråter våldsamt, jag kan inte trösta henne, kan inte ens trösta mig själv.

Det vrider och vänder sig inombords, kryper ihop till en boll, han säger att jag måste ha en kudde annars kommer jag att få ont i nacken.

Jag vaknar av mig själv på natten för att jag gnyr till, drömmer mardrömmar igen.

Sju år nu snart, ständigt pendlade i min ensamhet.

Syster, du med avskavt rött nagellack, tänk om vi aldrig hade blivit valpar igen?