När jag gick hem den söndagmorgonen var världen ny.

Sista meningen i min Haruki Murakami-bok var begrundad och det kändes som om jag öppnade ett nytt kapitel därefter. Klockan var bara lite över klockan sex och luften rå. Men det störde mig inte.

Jag rätade ut ryggen som ville skynkla ihop sig i kylan, som en färdigläst tidning, och andades in en ny värld. En annan värld.

Något sa mig att jag måste vända mitt ansikte mot himlen och vara tacksam för dess blanka skönhet. Något sa mig att detta ljus, denna stad, denna stillhet var något att tacka för.

Jag ansträngde mig för att låta så lite som möjligt utanför mina sovande grannars dörrar. Det karakteristiska hårda klickande av mina skor ekad dock, om än något mjukare. För även om jag var lycklig över att se denna dags ljus kanske inte andra var det och detta Jag ville visa respekt även för små saker i livet.

Innanför dörren sparkade jag av mig bootsen och krängde av byxorna för att sjunka ner i mina herr-Diesel och en grå kofta. Jag tänkte "här är jag" som om koftans mjuka, torra tyg bekräftade att min kropp var där och jag var tvungen att påminna mitt medvetande att även mitt inre hade intagit sin position.

En position som den nyss blivit tilldelad, en ny titel, en ny grad och befattning som jag ännu kände in. Jag var tvungen att vicka på tårna en stund och känna att jag var där innan jag tassade ut i köket.

Kaffet droppade sakta ner i glasbehållaren och jag tittade ut genom fönster. Ut på Sakurans nakna grenar. Det spelar ingen roll om du står ensam idag med nakna fingrar min vän, för snart glädjs vi båda år dina vit-rosa skrud.

Jag diskade min gröna koppar och tänkte på att jag tyckte om den ena diskhon mer än den andra. När kaffet var klart ställde jag mig vid fönstret igen och surplade långsamt både kaffe och dagsljus.

Två dygn utan ljus i stormen. Två dygn i mörker och drömmarnas dal. Kaffet var något beskt men inte ens det kunde störa mig. Jag hade kommit ut på andra sidan. Andra sidan Beslutet och här tänkte jag stanna, i en nyfödd värld.

I längden kan man inte skylla på det förflutna för sina handlingar. Jag vaknade upp och insåg att jag hade gjort upp med det förflutna för länge sedan. Men det förflutna hade inte gjort upp med mig.

Med handen vilande på den svala fönsterrutan, som för att komma så nära dagljuset som möjligt, var det ovanligt tyst i byggnaden och ännu tystare i mitt inre. jag gick in med min kaffekopp och började välja skrivor att spela för mig själv. Det kändes ytterst viktigt vilken skriva som skulle spelas först denna morgon.

Man kan säga att alla dagar är lika till långa i tid och meter men vissa dagar har en längre, större och bredare meningsfullhet. När de första tonerna nådde mina öron förstod jag tystnaden där inne och varför denna dag verkade vara så mycket vackrare än någon söndag jag någonsin mött. Jag fick känna det där som kallas Frihet.