jag ser upp mot himlen och hustaken

och den fotograferande överstaten ser mej le

ser mej styra mina ben mot sköna fräna dofter från

andra länders mängder av torg

och lika sköna som alla frukter som blomstrande

grenar förgrenar sej folket på olika håll

en gammal dam vilar sin trötta rygg mot stenen

statyn

hon vilar benen i moll med ansiktet slutet mot skyn

hon vilar och släpper all koll och ansiktet är slutet

när hon drömmer om byn som hon en gång

kom från

och hon känner sej lyckligt utvald att just hon kan

sitta här

hon känner sej lycklig för att hon kan sitta här utan

att ratas hatas puttas omkull på gatan och brutalt

sparkas misshandlas

hon kan blanda sej med vem hon vill och andas

han kan i lugn och ro sitta titta på andra

låta blickarna vandra blicken stannar på en ensam

mamma och beundrar det vackraste

ja jävlar anamma

o denna mamma som just stannar upp

ger Amanda en kyss på kinden, stryker en lång mörk

lock från hennes öga föga finns Amandas höga pappa

i mammas tankar längre

dom bankar inte längre

stannar inte mycket längre en just en sekund

en kort sekund och sen iväg

en kort sekund och sen iväg

och jag är glad att jag kan stanna upp och lyssna på

allt och alla

jag pallar inte ta mej in till stan för att se solstrålarna

falla

jag har ju möllan under mina fötter mina rötter

visst

jag är född ett slag härifrån men va fan har det med

saken att göra?

jag kan ju höra världen alla språk här i mitt öra

så låt mej föra mitt liv i Malmös fetaste kollektiv

utan att ni ska komma här och störa.


Copyleft: T Wiberg