Dina kalla ögon

som önskar så mycket

pupillen inte når

musklerna som vandrar

över din rygg

skriker sig trötta

efter beröring

med sammanbitna käkar

jag fridlyste dig

i morgonens frusna ljus

att röra ditt hjärta var salta hav

och samma slags orkan som formade

den vildvittra jag är

hoppas någon är trotsig nog

att orka de tusen år

det skulle ta att nöta sönder

dina skyddsblad

Du vill vara en man

men vet att jag ser

duvblå kronblad

som väntar på att få slå ut