Tankar sprider sig som pesten
Med dragen yxa av hårdaste titan
Dyker jag ner i havet av mig själv

Dom kommer från alla håll
Onda skuggor i djävlars skepnad
Sylvassa lögnaktiga tungor av guld

Med Guds armar lyfter jag min trubbiga yxa
Mot skyn och svingar mot den förste
En grov rytning dånar fram ur bestens uppskurna buk

I horisonten bortom stridens hetta
Står jag och tittar på
Ser mig själv helt ensam övermannad av dessa fän

Stressen uttrycker sig själv och löper ner för pannan
Men dom vill inte ge sig iväg, mina demoner
I lagunens blodiga hjärta slåss en sjukling mot sig själv

Han har allt att ge men inget att få tillbaka
Tankar sprider skräck med sina gälla skri längs dalen
När dom närmar sig mitt väsen, hjälplös ser jag på

Dofter av lik omger skådeplatsen
För för varje slagen skugga blir gapet bara större
Och fler kommer för att ta dess ställe

Än en gång höjer jag min heliga yxa
Med ett gudomligt vrål av Dominus själv
Och åkallar alla världars förbannelse över dessa hemska tankar

Det finns ingen chans i världen att jag överlever detta slaget
Som alltid så översvämmas jag av onda minnen och arga känslor
Och dör än en gång

Där känslor besitter mitt maskätna kadaver
Höjs min arm snett mot skyn och
Dyker ner mot hennes kind med enorm kraft

Som omtumlar till och med mig...
...och än en gång har jag givit vika för min vrede


Jag vaknar upp i all hast och inser -
att jag står ensam mot mig själv.