ett genomskinligt skal

en rökridå 

som lökens

där den skyddar från tårar

plastig yta

som min hand faller igenom

ringlar mot himlen

men hyllar den aldrig

oberörd

av tidlösa bläckbölar

speglar sig i

cystan på själen

håller fast med sina smutsiga naglar

inborrade i min ankel