Jag sa en gång att du var som luft för mig.
Med det menade jag inte
att du var obefintlig,
snarare att
utan dig skulle jag dö.

Men du missförstod mig, som du alltid gör.

”När du gick så skrek
jag och jag slog i väggar också slet
jag ner dina gardiner med vallmoblommor på
och jag rev sönder tapeterna som var nya då
det rummet blev ditt rum på min vind där du bodde

Och jag skar upp lakanen och de blödde
dun som flög upp i svinget från mina luftslag
som jag egentligen ville skulle träffa något tjockare än luft


Mina polare sa att du var en slyna som
bara playat mina känslor och mig,
men,
visst var väl alla våra nätter tillsammans
ändå mer än en lek för dig?


Och idag kom jag förbi för att
återlämna Good Bye Lenin
och om du ändå hade tid,
be dig att gifta dig med mig men

Du stod i duschen.
”Jag står i duschen”
Du bad mig komma tillbaka senare.
”Kan du komma tillbaka senare?”
Och sedan sa en annan röst genom vattenångorna
och prasselprasslet från duschdraperiet
”Vem är det, älskling?”
och jag fick visa mig själv vägen ut
till ljudet av dig och honom och lite prassel från duschdraperiet.



Jag önskar er lycka till och sånt där
Aldrig mer att jag blir åter kär
i dig.

tänkte jag bittert, mina vänner hade rätt
Att glömma dig skulle nu bli lätt
För du var ju bara luft för mig”

obefintlig.

”Jag slutade vilja tillhöra dig
Jag slutade vilja förgöra dig

lämna mig bara ifred

tänkte jag.”


i ca 2½ timme.


”men här är jag
och jag är din
och jag ber dig

inte

om tillstånd att vara det

Du har inget val nu

Liksom du

Heller aldrig gav mig ett val

Jag är din
Och jag kommer alltid att tillhöra dig”



- Det är vad jag egentligen vill säga.

Men du får mig, som andats hela mitt liv, och som nu är något av ett proffs,

att tappa andan.

”Bli min.”

hade räckt

Om jag ens hade haft sånt mod

men du får mig, som skriver poesi

att med ett enda andetag

förlora alla ord.


Och du missförstår mig

Därför du ger mig inte en chans till en extra sekund
att hämta andan

Och samla orden

jag egentligen vill säga till dig.