Jag låter mig väckas.

av ensam pojke. andetagen i telefonen.

sms-signalen som skär likt en styckarkniv genom smör i min natt.

kom hit då din idiot. och jag påbörjar proceduren med tillrufsandet av hår och letande efter en dålig kombination från garderoben. den enda jag klär ner mig för. den enda jag gör mig ful för. skyddslagret. vetskapen om att vi kan undvika kollision. om jag bara låtsas att jag skulle bära det här. i verkligheten där ute.

hans behov av mig så tröstlöst. så tomt.

och jag skyddade mig genom att ta bort minsta tecken på skönhet utanpå.

ingen höghuspojke. bara en östermalmsgrabb som cyklar i natten från huset med tunga fasader och digitala trygghet. till min sfär. till det som säger do-dunk, do-dunk i mitt bröst.

närhet. stoppar munnen full av närhet gör du.

och jag vill bara att du ska tappa tårar.

som kristaller, splittras. de som aldrig lämnat mina eldbestänkta ögonvrår.

du har nog aldrig sett den guldiga eldring som omger min iris. du tittar inte.

I människors ögon ser man livet dansa eller krypa ihop. ser det jaga, fly, döda, ge liv och glänsa i all sin prakt. men inte i dina.

jag tror jag ville se dig känna. le. gråta. vara. som en människa kan vara. ömtålig.

lukten av rök om dina fingrar och den söta doften av din andedräkt. där existerar bara vi. det du älskar och jag hatar.

mellanvärlden

mellan liv och död. kärleken och hatet. föraktet och den smygande kyliga förälskelsen.

natt efter natt. dog jag en bit till när du tog.

bröstet full av mitt hopp och munnen full av närhet.

kanske kände du något ändå. var mänsklig. eller till och med tyckte om mig. så som människor tycker om varandra. på det ena eller andra sättet. bara dina frostiga nätter kan säga dig det.

hade jag bara bråttom. kanske behövde du bara tid. men jag har ingen tid. jag har bara kärlek i mitt bröst och tankar som förökar sig. multipliceras. ekar och sprider sig som uran genom allt omkring. men aldrig genom dig.

jag var aldrig så ensam som när jag smekte din kalla skuldror. så ensam som när du var där. allra närmast.

du var allt jag aldrig ville ha. och lite till. du var allt jag aldrig kunde få. och lite mer. ändå hade jag dig där i mina händer, runt om, ovanför. under. vid sidan om, överallt. ett virus som spred sig över min kropp, mina tankar, mitt hem. min stad.

jag är rädd att du dövat alla mina känslor. du ville att jag skulle vara död. som du. ville att jag skulle vara ensam. som du. jag var den enda. och jag vet att du menade det, så var inte rädd.

Jag var aldrig den som kunde stoppas i fack. hur kan jag efter alla år, efter alla dina svek, dina kalla händer på min hud och dina andetag i mitt öra. hur kan jag älska dig i alla fall?

Jag är den du aldrig kommer träffa igen. jag är den du aldrig kan ersätta. och det vet vi båda. men du är för rädd för att inse det.

Men du ville ha mig i en liten ask att ta fram när du behövde. när du behövde bli sedd. jag vill säga att du är en idiot. säga din jävla idiot. men jag tror det är jag.

Jag, som är idioten.