Genom det dolda ser man.

Det är allt jag lyckats komma fram till efter alla dessa år av tankar kring mörkret. När mörkret tränger sig på och slukar allt ljus, så är det som att rummet blir relativt, och tiden svårmätt. Mörkret är min osäkerhets garant: fanns det något där nyss, i hörnet av mitt rum, innan mörkret? Eller finns det kanske något där först nu, efter dagsljusets slutliga flykt? Något som långsamt smugit sig fram, likt skavande känslor vid en oönskad tystnad.

Genom det dolda ser man. Mörkret döljer många ting, men bredvid mörkrets gömmor träder andra konturer fram, konturer av tankar, konturer av mitt egna abstrakta varande. Lika mörka som tingen blir omkring mig, lika starkt blir ljuset av min egen närvaro. Mörkret belyser för mig min närvaro; den påtvingar mig min existens – och det är här, i tankar kring existens och mörker, som jag urskiljer konturen av ett minne sedan länge; ett minne som sjunger och dansar genom nattens tysta mörker.

Dörren till mitt sovrum hade varit stängd. Tio år hade följt sedan min födelse och natten låg som en mantel över ett frostnupet Stockholm. Det var en tid då och kön och lusta ännu var mer abstrakt än metafysik, och där mitt ifrågasättande av mina älskade ännu var långt ifrån ett reflexmässigt beteende. Mina tankar var klara, mina upplevelser sanna – mina sanningar kändes äkta, och mitt liv var ett mirakel. I fönstret hängde en släckt julstjärna. Var lampan trasig? Urkopplad? Jag minns sannerligen inte; nätter som dessa är detaljerna svåra att minnas.

Men om man inte minns detaljer, vad finns det då kvar att minnas? Det finns något i mitt minne kring vilket just detaljerna kretsar: ett abstrakt slags centrum. Många gånger tvekar jag inför frågan vad detta centrum – detta detaljernas svarta hål – kan bestå i, men jag har en idé om att det kan vara en känsla. För tänk om det är så: att känslorna i ett givet ögonblick är de som avgör på vilket sätt detaljerna i efterhand blir ihågkomna. Hur mycket har vi i så fall inte underskattat känslornas roll i en människas liv! Vara som det vill med känslornas plats i det mänskliga minnet, men denna kväll var det Känslan det enda jag minns. En skräckens känsla präglade denna barndomens mörka timme, och den sprängde alla detaljer till ett stoft: ett damm av tankar som långsamt seglade bort, ut i nattmörkrets mystiska landskap.



När jag idag ser tillbaka på det tillstånd jag var i, Känslan som lamslog mig, och som till bredden fyllde mig med mörker och rädsla, så inser jag att den kan vara besläktat med ångesten. Men ångesten är svår att återge, den är för abstrakt och för intensiv för en vuxens av mönster präglade sinne. Man vill inte tala om den, man vill inte veta av den. Ångesten är en känsla som likt kärleken med kraft tränger in oss människor i det omänskliga; genom ångest och kärlek berövas människan delar av sin mänsklighet.

En människa är någon som följer mänskligt formulerad logik: den följer ett mönster vilket vi människor själva målat upp. Om detta är sant, om saker som logik är det som definierar en människa, så ser man lätt hur en ungdomens Romeo, för första gången full på livets sanna nektar, i kärlekens hetta kan abdikera från förnuftets religion. Ångesten gör detsamma med oss som kärleken i den meningen att den bestjäl oss det mänskliga förnuftet, fast den gör det i vår ensamhet, varför den ofta dränker oss i en storm av panikfyllda tankar och rädslor.

Jag vill ändå inte kalla Känslan den där natten för ångest, eftersom jag idag upplever ångest så annorlunda än jag då upplevde Känslan. Men den var besläktad, därom lär jag aldrig tveka. Skillnaden dem emellan var att Känslan den natten tog sig fysiska yttringar på ett sätt som min ångest i mitt senare liv aldrig gjort: jag kunde känna Känslan djupt i min mage den där natten. Den var stor som en näve och varm som välling, men dess värme absorberade min kroppsliga värme, och transformerade mitt skinn till en sval filt, i vilken min unga själ låg hårt lindad. Min ångest nuförtiden är som ett dis av oformulerade tankar som långsamt tränger sig in i mitt undermedvetna: en syra som fräter in i mina känslor och mitt förnuft och slutligen lämnar mig i ett skändat tillstånd, oförmögen att återge vad som skett. Men den har aldrig tagit fysiska proportioner, såsom Känslan gjorde den där natten i december. Den har aldrig legat i min mage, som ett fysiskt ting absorberandes min kropps värme.

Om ångesten är ett virus vilket penetrerar mina celler, så var Känslan som en kroppsdel, en mörkrets lem, vilandes långt ner i min mages djup.
Jag minns nu, precis nu i skrivandets stund, vilken tanke jag bar på, som inledde natten. Jag minns att jag tänkte på min kropp som ett fängelse, och mitt yttre var en vägg mellan mig och min omvärld. Med ens blev det tydligt att inte ens mina tankar skulle lämna min kropp, de var inklämda i en grå massa under pannloben. I denna fängslandets timme, där jag slutligen insåg att jag aldrig kan bli något annat än just Jag, så exploderade mina drömmar och känslor. De exploderade till en resa så kort att den inte kan mätas i tid, och så stark att den ej kan beskrivas i ord; så tung att min andning förlorade sin vana, och nattens mörker skulle snart få ett kippande sällskap av en vilsen pojkes stilla gråt.

Det var genom tankar kring mitt förnufts gränser som min introverta klaustrofobi hade kommit krypandes. Jag hade legat och tänkt på rymden den natten, dess storlek, dess innehåll. Tankarna kring rymden ledde mig in på tankar kring oändligheten och hur universum kan vara oändligt: om Universum existerar, vad fanns det då bortom detta? Det borde finnas en yttre vägg av universum, och om den nu finns, vilket rum angränsar den mot?

När jag insåg att jag aldrig skulle kunna hantera denna fråga, och att det mänskliga förståndet aldrig på djupet skulle kunna förstå denna frågas svar, så fyllde Känslan min nätta kropp, och gråten kom som ett slag över munnen. Gråten uppfyllde mig, den renade mig, och trots att jag grät under relativ tystnad, så var den totalt överväldigande. Jag kände hur näven i min mage sakta sög värmen ur min kropp, och min stilla gråt eskalerade snart till ett okontrollerbart tillstånd av skälvningar och andnöd.

Mina kinder och läppar dränktes i tårar som på något vis kändes som komna från fjärran; det var som om tårkanalen självt var en nerv vilken näven i min mage krampaktigt gripit tag i. I detta hav av tårdrypta känslor och kvävande tankar började min gråt så sakteligen skära genom rummets alla dörrar och väggar. Den blev en parasit i tystnaden, ensam och kall, i jakt på ett par öron för att när den slutligen hittat sitt offer obarmhärtigt penetrera dess sömndruckna medvetande. Men gråtens planer var för mig mycket okända: mina tankar var som trasade frackar, spridda över rummets iskalla golv, och kvar i sängen låg jag, ett hoppets kadaver: ett dårskapens nyfödda foster. Jag hade kastats ut på en resa bortom ord och förstånd, och på denna resa fanns inte plats för vare sig tid eller rum.



Vad beträffar denna underliga resa så finns det kanske inte så mycket att säga såhär i efterhand. Den tog så lite plats i tiden, att den inte kunde mätas, och den tog så lite plats i rummet att den inte kunde stoppas. Resan var en födelse, den var det som transformerade min insikt till Känslan, min tanke till själen. Den nådde bottnar i mig vilka för alltid kommer att vara svåra att återge. En människa består av ett spektrum av personligheter, många verksamma i många situationer, och vad beträffar just denna natts resa, så upplevde mina olika Jag vitt skilda resor.
Filosofen inom mig har sedan dess stundom stoltserat över att ha vandrat över bron mellan förnuftet och Känslan, mellan tanke och kropp. Min konstnär har istället många gånger med allvar i blicken förklarat att det är resan, detta tillstånd där kropp och själ smälts samman till en essensens känsla, som är meningen med livet självt, och ursäkten för mitt ständiga skapande.

Men det är först under senare år som jag kunnat formulera resan i något slags ord överhuvudtaget – under natten fanns det inte plats för någon närmre registrering. Mörkret var totalt, och gråtandes i min säng fann jag vad jag då upplevde som ett slags icke-mening med livet i spillror av en bortsprungen idé att precis allt är möjligt. Men så plötsligt hände något. Ett ljud hade skenat in i mitt rum och dragit mig tillbaka från ljusfärders tankar. Ett steg hade tagits på parkettgolvet utanför och på en sekund var jag åter i tiden och rummets kända miljö. Och knappt hade jag torkat mina kinder med pyjamasens ärm innan mina tårfyllda ögon fann en ljusspringas sken vid dörren.

Långsamt såg jag handtaget dras ner, och i dörrens öppning trädde en kvinnas gestalt fram. ”Är du vaken?” hörde jag henne säga. Innan jag hämtat tillräckligt med luft för att yppa ett ljud, talade hon igen. ”Är du ledsen, Max, har det hänt något?” Det var min mor som stod i dörren.

Hennes röst var så lugn och så varm i rummets tystnad. Den bar inga spår av trötthet, och inga spår av ilska. Den var bara fylld med kärlek och en naken undran över hur det lilla livet i sängen mådde. Näven i min mage började långsamt slappna av. Nu öppnades dörren helt och ett varmt ljus böljade glödandes in i mitt lilla pojkrum. Jag satte mig upp och snyftade tyst. På mitt täcke låg några vettskrämda tankar och skakade. Jag plockade försiktigt upp dem, en efter en, och stoppade ner dem i min pyjamas ena byxficka. ”Gör det något om jag kommer in och sätter mig hos dig ett litet tag?” frågade min mor, och jag skakade på huvudet. Jag torkade en tår som hängde kvar i mina fransar.

Mina vardagens känslor började leta sig tillbaka, och mina tankar började så smått få språket åter. Näven i min mage smälte långsamt ner till en försvinnande punkt, och när den slutligen var borta satt jag i hennes vyssjande famn. Rummet var tyst. Min julstjärna släckt. Där satt vi så stilla i tystnaden: ett snyftande barn i sin mors varma famn. Utanför fönstret föll snön försiktigt, och långsamt, långsamt började dagsljuset nalkas. Mörkret i mitt rum hade redan flytt till andra pojkrum i andra världar. Det var mindre än en vecka kvar till jul. Någonstans på gatan utanför mitt fönster startade en bil. Långsamt hörde jag den försvinna i fjärran, och under den fallande snön dränktes den snart i mörkrets döljande, tysta landskap.