Jag känner hur mina läppar rör sig.
De formar pilar som jag ämnat åt mig själv.
Men jag slant.

Det var du som tog skada.
Du - den jag ville skona från mig själv.

Skriket i mig stannar också just där.
Inom.


När tankar omsätts till ord som inte räcker till
blir allt som förr var så mjukt och oskuldsfullt
till dödligt vapen.

..och mina lungor saknar din luft...


Mina händer försöker forma ett nytt hjärta
En omöjlighet.
Jag offrar mig själv
till ingen nytta.

Jag försökte ge mig själv
men jag ville inte ge dig
en trasdocka
med smutts
som inte går
att tvätta bort.



Du trodde att jag var en oslipad diamant
men jag är inte mer
än en grå fosil.

Uråldrig