7 Juni 1943
Äkta kärlek är överskattat… Eller?

I trädkronan satt hon och såg ner på sitt rike. Där uppe mittibland virrvarret av gröna och jordnära kulörer kände Samantha sig hel. Hon lät sina mjuka fingertoppar vila på den sträva barken. Utifrån sett såg hon lugn och fridfull ut, såsom en ung dam skall vara, fast inuti skrek hon av förtryckt ilska.
För knappt två dagar sedan hade hon fått reda på att kriget anlänt till Storbritannien, och om inte det nu hade varit nog så fick hon reda på att hon skulle bli ivägskickad till en gudsförgäten by vid namn Long Crendon.
Själva tanken på att förflyttas till den lilla byn var inte den som fick Samantha på dåligt humör, snarare tvärtom. Hon hade alltid drömt sig iväg till andra delar av landet än hennes herrgård i Bristol.
Det var tanken på att hon skulle få leva tillsammans med sin ofrivilliga friare som fick henne att se rött. När Samantha än låg i vaggan hade greven lovat bort henne till borgaren Linus Dickinsons då tvååriga son.
Inte förens vid middagsbordet den sjätte juni hade greven och grevinnan förmått sig att berätta Samanthas förutbestämda öde för henne.
Nog visste Samantha att hennes överlevnadschanser skulle öka om hon fördes till Long Crendon, men vad skulle det göra om hon inte var fri att göra som hon ville?
Samantha knöt sina händer till små bollar och lät de första tårarna strila nerför hennes pärlvita kinder.
Ett långt tag satt hon orörligt så – med knutna nävar och tårar längs med kinderna.
Sam fann slutligen kraft att samla sig.
Om man nu skulle iväg kan man göra det bästa av det, tänkte hon tyst för sig själv.
Hur skulle han se ut? Vad var hans namn? Många obesvarade frågor cirkulerade inuti hennes huvud.
Sakta hasade hon sig nerför den stora eken hon suttit i. Försiktigt, så att inte klänningstyget skulle fastna på någon gren.
Med nyfunnet mod gick hon med lätta och bestämda steg in mot herrgården. Gruset knastrade under hennes svarta lackskor. Hon öppnade den stora träporten och började springa uppför de stora stentrapporna.
Men något stod inte helt rätt till. Samantha stötte i något mjukt och for bakåt ner på stenplattorna.
Med bultande hjärta såg hon upp på den som orsakat hennes fall.
Greven själv stod i trappuppgång med en allvarsam min.
Han öppnade munnen som för att säga någonting, men stängde den snabbt igen.
Sakta öppnade han munnen igen och lyckades få ur sig några halvkvävda ord.
- Sam…älskling…eskorten…imorgon… Sedan trängde han sig förbi henne och försvann bort mot pigornas sovrum.
Då gick det upp för Samantha. Hon skulle bli ivägsänd till Long Crendon redan dagen därpå.