\"Kan du inte bara vara normal då? Det måste ju vara fel på dig om ingen vill veta av dig,\" sade han irriterat.
\"Du fattar ingenting!\" sade hon och kände hur meningslösheten fyllde henne, det gick inte att förklara något för honom för han förstod inte.
Det kändes som om allt blev förnekad, de ville inte se, ville inte förstå den verklighet hon såg.
\"Du säger att du känner dig ensam, gör något åt det då.\"
\"Man kan inte bara göra något åt det...\"
Det var ett litet ställe, det kändes som om ingen ville veta av henne. Hon var osynlig, ändå synlig, tillräckligt synlig för att man skulle kunna säga dumma saker och fälla henne i korridorerna på skolan. Försökte hon prata med någon kände hon hur taggarna vändes emot henne, de rullade med ögonen, hörde dem prata om henne. Man sade att hon inbillade sig men hur kunde hon inbilla sig att de pratade om det när hon själv hört det, när hon visste att andra hört det. Hatade det.
\"Bli normal då!\" sade han plötsligt.
\"Jag är jag, så är det bara! Jag tänker inte bli \"normal\" för de får acceptera mig som jag är!\" skrek hon och kände hur ilskan bubblade.
\"Fan vad du skriker, är du psykiskt störd eller?\" frågade han och skrattade.
Hatade honom. \"Bli normal\" och \"är du störd, eller?\" var vanliga fraser när hon försökte förklara att hon inte gillade att vara i skolan. Varför lyssnade han inte? Och att berätta för mamma ville hon inte, hon var stressad som det var ändå. Varför kunde de inte flytta långt åt helvete därifrån?
Hon skrek inom sig, försökte förklara, försökte ändra på saker men ingenting gick. Pojkar brukade inte bli retade, de hade lättare att säga ifrån, i alla fall var det så hon sett det förut. Därför klippte hon av sitt hår, kastade alla kläder som såg \"tjejiga\" ut, förbannade sitt kön mer än något annat. Men nu ångrade hon sig. Nu hade hon fått sin roll, så det var bara att spela med och fortsätta hata den hon var, för skulle hon spara ut sitt hår eller komma i \"tjejiga\" kläder skulle det ändå kanske bara bli värre. Hon vågade inte ta chansen.
Spela med tills högstadiet är över, intalade hon sig själv gång på gång. \"Men en dag vill jag bli vacker...\" viskade hon till sig själv.