Med oro i dina ögon,
Ser du på mig, känner på mig,
Ser på tårarna som letar sig ner mot hakan för att sedan falla,
Slås sönder mot trägolvet och splittras,
Med armar öppna för tröst omsluter du mig och mitt inre,
Frågar med änglars röst vad anledningen till denna sorg är,
Inget svar, nej, jag kan inte berätta,
Din tröst lyfter mig sakta mot marknivån igen,
Drar mig upp från mitt mörka hål,
Tankarna skingras, de där mörka och förbjudna,
Om död, begravning och allt,
Så många gånger har du räddat mig från dessa hål,
De lurar överallt,
Så lätta att falla ner i och så svåra att ta sig ur,
En ändlös kärlek som värmer det mest hårdfrusna hjärta,
Det är den jag får av dig,
Som jag försöker ge tillbaka,
Men hur ska jag kunna ge tillbaka det du just gav mig?
Mitt liv...