Dina ögon, sa du. Och jag visste aldrig vad du menade när du sa så. Dina ögon, och jag är helt säker på att det fanns ett spår av skräck i dina. När du sa så.
Hur exakt jag registrerade dina rörelser. Där vid matbordet och min blick fast i din flackande. Ditt huvud vridet snett uppåt, som för att finna en trygg punkt från vilken dina ögon kunde blicka ner. Aldrig rakt på, det klarade du inte av att bära. Och därför min raka blick där, så överlägsen. Det lilla kornet av uppfordrande förakt.

Jag visste ju hur det var. Jag minns den dagen för många år sedan, den tidpunkten, jag minns det exakt, då jag bestämde mig för att hålla kvar människors blick. Aldrig fly undan. Det var så jag levde då. Jag bestämde mig. Aldrig utifrån en inre drivkraft. Jag tyckte inte om att se människor i ögonen, mitt inre skrek. Men jag hade förstått att det bara var omogna, svaga människor som vek undan med blicken. Bara när jag pratade lät jag blicken glida undan. Jag kunde inte tänka och möta någons blick samtidigt. Det blev för mycket.
Din blick där, från den trygga punkten uppåt åt sidan. Min uppfordrande fasthet och du drog längre och längre bort från mig, in mot den trygga punkten.

***

På vägen till Gamla stans tunnelbana ser hon en man. Han står där i en av de där gränderna som aldrig slutar att få henne att känna sig som klippt ur en historiebok. Han är propert och oklanderligt klädd, säkert på väg hem från kontoret där han har en ganska hög befattning. Han suger på ett paket nötkräm, ett sånt där paket nötkräm som hon brukade köpa när hon var liten, i kiosken efter skolan. Hon älskade att sluta läpparna om den mjuka plasten, knipa åt och låta det sötbruna innehållet sugas in i munnen.

Hon tänker att jaha, det är en sån dag. Och mycket riktigt. Precis när hon satt sig på sätet i tunnelbanan får hon syn på ett ansikte långt bort i vagnen. Hon betraktar det länge. Det ser ut som en gammal man, men det är något diffust med bilden. Hon är inte riktigt säker på vad hon ser. Hon håller kvar blicken tills tåget stannar in, vid t-centralen. Det rör sig där borta, ansiktet och det som hör till. Ett helt liv.

Det är inte en gammal man, det är ett spädbarn. Sakta bärs barnet ut ur vagnen.

***

Det här händer, sa du. Som om det vore en fråga.
Du hade burit mig in från kvällsstrålarna på vardagsrummets blanka parkettgolv. Din gängliga kropp och jag i dina armar och vi skrattade.

Det här händer.

Och jag log. Ja. Det händer. Dumskalle.

Redan där denna ödmjukhet inför att få ta plats i världen. Du, min du, du får plats du med, jag lovar. Vi älskade dig alla så. Ville ha mer av dig. Men du kunde aldrig greppa att all denna plats var ägnad dig.

Min galenskap genom dina världensvackraste händer och du kysste mina fötter. Aldrig gjorde du något så passionerat som när du kysste mina fötter. Längst bort från mig.

Det är du, sa du. I porten mot Bergsunds strand, då, första gången vi sågs efter alla år. I det skede av våra liv då vi var ämnade åt varann. Då jag fått höra att du var tillbaka i stan och instinktivt som en sömngångare jagat rätt på ditt telefonnummer. Du svarade och allting var självklart. Jag kom till din port på Bergsunds strand och du sa: Det är du. Och jag log. Ja. Det är jag. Knäppis.
Det är du. Som en bävan och dundrande förundran. Som för att bygga en bro mellan verkligheten och något annat.

Jag kände igen denna klyfta, det var ju ur den din musik flödade. Det är du och det här händer. Du och dina världensvackraste händer.

Från första början var det klart att grunden för dessa febriga befästanden var en enda avgrundsdjup fråga.

***

Jobbet är slut för dagen. Hon ropar lyckligt hejdå och när hon kommer ut på den gassande gatan drar hon in alla spretande trådar i sig själv. In mot sitt centrum. Sommaren bara rusar på på högsta frekvens. Det är något okynnigt i det, tänker hon. På vagt avstånd i henne rör sig tomheten, tankarna på de där halvsjaskiga dagarna som alltid kommer, någon gång efter alla dessa brännande dagar. Men dessa abstraktioner har inte en chans mot nuets brännande ljus mot hennes hud. Nu skiner solen.

Hon lämnar den avgasigt sömniga gatan och kilar ner i tunnelbanan. Den fuktiga kylan får henne att minnas besöken på Ica under hennes barndoms somrar. Då stod hon inte ut med att värmen där utanför bara puttrade på medan hon stod och slösade bort sig själv i kylan. Hon minns, och gläds över att allt är annorlunda nu. Den fuktiga kylan ger henne lätt gåshud, men hon fryser inte.

Hon är på väg till Fredhälls branta klippor och det är därför hon är lycklig. Dessa gassande eftermiddagar, hon behöver inget mer. Den molande, nedåtsugande tröttheten har henne i ett fast grepp sedan månader tillbaka och det enda som kan utplåna den är att dyka ner från klipporna, ner i det fortfarande svala men allt ljummare vattnet. När hon lägger sig på den hårda klipphyllan ovanför stupet ner mot vattnet är det som om det ogreppbara tumultet inom henne finner sina rätta vägar. Det slutar bråka henne trött och ger henne istället en riktning, ut mot, ner i vattnet.

Frihet, tänker hon när hon närmar sig de välbekanta klipporna. Så här sent på dagen ligger bara några få kroppar utspridda över de svarvade stenhällarna. Hennes plats är som vanligt ledig. Hon låter ambivalensen inför de andra människornas närvaro vara och breder ut sin handduk. Hon lägger sig ned på rygg med väskan under huvudet och breder underarmens tunna hud mot klipphällen. Värmen som lagrats under dagen sipprar in i hennes kropp. Den är annorlunda när den kommer därifrån, bunden i materia. Mjukare än de skjutande strålarna av hetta genom luften.

***

Det jag allra mest längtade efter när jag första gången träffade dig var att få lägga min hand mot ditt bröst. Länge och orörlig. Kanske en lätt smekning, ett lätt tryck.

Hur jag senare kunde krypa upp mot dig och försöka trycka mitt bröst mot ditt. Som att det var ett måste. Som att vi skulle dö annars. Som att vi skulle låta någonting gå till spillo om vi inte såg till att trycka våra bröst mot varandra.
Mot slutet smekte jag din bröstkorg, så som jag gjort förut och som du älskat. Du sa att det där känns inte bra. Du sa att jag tog i för hårt.

Jag var förkrossad.

***

Hon kliver på tunnelbanan. Den blå linjen, längst ner i underjorden av alla linjer. Det är med visst vemod hon lämnar perrongen bakom sig. Det är söndag kväll och den där introverta killen spelar som vanligt Pink Floyd, uppbackad av den böljande kornblå väggen som ger underjorden ett alldeles särskilt sken. Hon hade gärna hört slutet på låten.

Istället stoppar hon in sina hörsnäckor i öronen och väljer bland musikfilerna. Det blir Stina Nordenstams tröstande, mörka värld som får fylla henne under resan. Hon kan inte göra mycket mer än att vara i denna värld nu. Hon känner sig så underligt urlakad att hon bara förmår stirra framför sig, in i tomrummet snett till höger om mannen med turbanen mitt emot.

Hon trivs bland människorna som fyller vagnen. Några av dem – trots sin tomma blick har hon redan listat ut exakt vilka – kommer att kliva av allra senast vid stationen efter Sundbyberg. De som sedan fortsätter tillsammans med henne mot Rinkeby och Tensta, de bär tillsammans på erfarenheter hon bara kan snudda vid.

Tillsammans med musiken för tröttheten in henne i ett slags trans. Omgivningen är bara omgivning nu. Men en pojke kommer in vagnen. Han är så söt att hon inte kan låta bli att slita blicken ur dess tomgångsläge. Han är kanske i sjuårsåldern och hans mamma ung och tärd. Hon har svårt att gissa deras ursprung, men mammans insjunkna ögon är ljusare än pojkens uppspärrade mörkbruna. Det finns inga sittplatser kvar så de står upp med händerna greppade runt samma stång och den späda kvinnan lägger sin arm runt pojken.

Någonting strömmar genom henne. Kärlek. Hon vet att det här är lika mycket kärlek som någonting annat. Det hon känner strömma genom kroppen när hon ser på pojken är kärlek, oavsett anledning. Hon sitter där inbäddad i musiken och denna varma ström och låter det bara vara så. Hon vill ingenting, den här kärleken kan inte vara förgäves.

Pojken har samma tunna kropp och ansikte som sin mamma. De bylsiga byxorna bara accentuerar hans litenhet. De där uppspärrade ögonen. Fågelunge. Han låter blicken irra runt i vagnen men ser inte åt hennes håll. För att inte känna sig konstig försöker hon ändå slita blicken från honom då och då.

Plötsligt sätter sig pojken och hans mamma ner på sätena bredvid henne. Det måste innebära att människor klivit av. Pojken sätter sig snett mittemot henne. Han möter hennes blick. De mörkbruna ögonen viker inte undan och den där transen och Stina Nordenstams musiklandskap gör att också hon håller kvar blicken. Alltså är det så, tänker hon. Den här kärleken är inte förgäves. Den är verklig.

Det är hon som till slut viker undan för att låta blicken sväva igen. Hon känner hur han ser på henne. De där uppspärrade ögonen, vad betyder de? Hon möter hans blick igen och det är något stort som rör sig utrymmet mellan dem, dessa två människovarelser i en tunnelbanevagn långt ner i underjorden i Stockholms utkant. Hon märker att hon får tårar ögonen.

Nästa Rinkeby, säger den inspelade rösten och hon förbereder sig på avskedet. Här eller tillsammans med henne i Tensta kommer han att gå av. Tåget stannar och pojken reser sig upp med blicken fastklamrad vid henne. Hennes ansikte är vridet mot honom. Han står med hela sin kropp vänd mot henne. Man skulle kunna säga att hans stirrar, och nu finns det inte plats för några vuxenkonventioner utan hon möter hans ropande ögon med sin alldeles lugna blick. Hon har ingen aning om hur länge han står där och ropar med sina ögon men det som händer är perfekt, och där finns ingen saknad när han till slut vänt sig om och gått ut ur vagnen tillsammans med sin mamma.

***

Du vet, som när man försöker trycka två magneter mot varandra, med fel poler mot varandra. Du förklarade att det var så det var, ditt liv.

***

Hon åker tunnelbana idag igen. Människorna i vagnen är vackra och alldeles egna. De enda i sitt slag. Två tonårskillar samsas om en gratistidning. Hon förundras över deras beteende. Efter ett bra tag i den ena tonårskillens knä lämnas tidningen över till den andre, en ganska så ful ung man med finnig hy, röd keps och sunkiga förortskickerskläder. Som om tidningen vore en värdefull tingest att vörda.

Killen, han som fått vänta, stannar länge vid sidan med dödsannonser. Han hänger kutryggigt fram över tidningen, läser noga varje ord. Som vore det livsviktig information. Bredvid sitter en välklädd innerstadsman i karriären och sneglar på tidningsuppslaget. Tjuvläser. Hon ser att hans blick faller på det mycket mindre antalet födelseannnonser till vänster på uppslagets vänstra sida.
Flera ljusår av lagrad smärta.