I natt är en sådan natt då det inte känns i kroppen att tiden går. Den blir inte trött, utan tvärtom, och vill gärna gå fram och tillbaka mellan väggarna i rummet. Kroppen vet nämligen att det är långt efter läggdags och att den därför inte borde gå ut. Men det känns inte.

På en skrivbordshylla ligger pärmar, mappar och en hög med papper från mina tre år på gymnasiet som snart är slut. Det är en mycket stor pappershög. Jag sparar nog alldeles för många av de papper som delas ut. Många artiklar tilltalar mig, för att inte tala om de dikter som vi har läst med svenskaläraren. Hon vet verkligen hur man gör för att hitta rätt.

Jag sitter på min säng och går igenom alla papper. Högen var så oorganiserad att jag känner att jag måste organisera den i mindre högar. Det blir ”spara”, ”spara inte” och ”spara med eftertanke”. Några är nyttiga att spara för att de är pedagogiska och informativa. Andra är mest vackra. Poesi skrivs av kloka människor, tänker jag, människor som kan ställa om världens ljus så att det faller på ett nytt sätt inför deras ögon. Min favoritdikt presenterades för mig någon gång under höstterminen. När jag läser den dallrar hjärtat till och det går små ilningar längs ryggraden och upp i ögonen så att några enstaka tårar vill ramla fram. Den får mig att tänka att all existens handlar om kärlek. Det är ingen slump att det bara skiljer en bokstav mellan engelskans ”live” och ”love”. Be mig inte förklara. Jag är inte säker på att jag kan. Men det känns rätt.

Högen med vackra och kloka texter blir inte så tjock som jag trodde. Den får ta plats i en röd mapp. Färgen får mig att tänka på kärlek igen. Jag bläddrar igenom den. Det är den mest innehållsrika mapp jag någonsin ägt, för i den finns sådant som känns. Längst bak lägger jag en artikel om barnprostitution i Sydostasien. Den är så hemsk för att den är skriven i jag-form. Flickan tvingas in i ett rum med en man som trycker några sedlar i handen på kvinnan som köpt flickans liv. Där slutar berättelsen. Ibland undrar jag varför jag sparar texten när den bara gör mig ledsen, men jag tror att det är just därför jag gör det. I sorg finns något som är så smärtsamt närgånget att jag knappt vågar beskriva det med ord. Det mest passande jag kan tänka mig är nog skönhet.

Nu upptäcker jag att jag inte har min favoritdikt i den röda mappen. Den borde vara där. Jag frågar mig var den kan vara. I någon av pärmarna? I en av de andra mapparna? I det som återstår av pappershögen på skrivbordet? Jag letar. Jag letar i pärmarna. Jag går igenom mapparna. Jag bläddrar i pappershögen. Den är inte där. Jag har inget annat val än att sätta mig på sängen igen och tänka en stund, och sedan letar jag igenom allt igen. Jag hittar den fortfarande inte. Snart kommer jag att leta en gång till.

Plötsligt blir jag medveten om att tiden går. Den gör faktiskt det, men just nu påverkar den inte mig. Behöver jag nämna att jag är en tålmodig person? Det är jag. Men att jag väljer att leta vidare i natt i stället för att vänta tills i morgon har andra förklaringar. De handlar om mig och pappersarbete, om mig och att organisera och planera för att livet ska bli överskådligt och hanterbart. Innan natten bröt ut var det någon som dog. Hon var en sådan person som inte får dö för att det skulle vara ett brott mot naturlagarna. Men hon gjorde det ändå, hon bara gjorde det. Hon var en sådan som jag såg upp till, och gör fortfarande. Jag vet att jag är ledsen, fast det inte känns, och därför sorterar och städar jag. Det har jag gjort förr. Jag minns en pojke vars rum jag brukade städa mycket noga, för han gjorde mig alltid så ledsen. Egentligen vet jag inte varför. Kanske för att han älskade mig. Sådant kan göra mig ledsen om något. Detta var något jag visste, men behöver jag nämna att det inte kändes, det heller? Jag undrar om det är såhär poeterna tänker på kärleken, och jag undrar hur de klarar av att se på livet med sina strålkastare tända. Jag vill veta. Men är inte alldeles säker på att jag hade vågat.

Jag ställer klockan på sju. Samtidigt frågar jag mig varför. Det gör jag varje gång. Jag svarar mig den här gången att det någonstans i rummet finns ett papper med de vackraste ord, och att dessa visserligen inte beror av tid men vill hittas. I morgon har jag dem framför mina ögon igen, och de kommer att kännas. I morgon är en vacker dag.