\"i nästa ögonblick rusade alice ned i hålet efter kaninen utan att tänka på hur i all världen hon skulle kunna komma upp igen.\"


mina drömmars omöjliga arkitektur: svävande, rinnande, glittrande, omöjlig.

sjön ligger bakom den gröna muren. den svarta bryggan står alltid stadigt över kvicksilvervattnet som inte har något djup, det har bara yta. darrande, skimrande; det delar lekfullt upp solen i miljoner. jag hoppar i från bryggan. stenar är runda men vassa.
det börjar regna. det slutar. det har aldrig börjat, regnet står still i luften. jag går runt som i ett fotografi. min syster och min mor plockar snäckor och lägger dem i påsar - och jag älskar dem.
det är ett enormt hål i mitten av sjön, en perfekt grop, ett halvt klot av tomhet.
- en gång hade jag en dröm, och havet svävade i luften.

\"ingen dröm är bara en dröm.\"

jag kommer ofta på mig själv med att vakna. det har alltid varit så, men mer frekvent på sistone. jag har försvunnit in i mig själv, ibland i flera timmar, på olika platser - i sängen, i badkaret, på köksgolvet, längst bak i bussen, i källaren på nåt bibliotek. jag tycker om att det är så, och jag anar saker.

utanför dörren finns allt. allt annat.
jag öppnar dörren med nyfunnen entusiasm.
\"kom in, allt!\", ropar jag.
\"nej, kom ut, du!\", ropar det.
jag stänger dörren igen.

---

klockan tre på morgonen, dimman ligger tät, världen är grågrön. jag väntar. till slut kommer den; sommarsolens oändliga gloria smeker den kalla världen varm. fönsterglaset avskiljer solljuset, koncentrerar det, synliggör det. det är en obruten linje från solen in till mig. en stege, en flyktväg. när jag ställer mig i ljuset är jag dess slutmål, dess yttersta spets, dess syfte. jag ser honom och han ser mig.

\"man vill inte bryta tystnaden, varandet ett med naturen. det ögonblicket när man inte talar, utan bara betraktar naturens och existensens skönhet, är fysiskt bara sekunder långt, men metafysiskt oändligt, eftersom skönheten är evig. psykologiskt är poeten ett med det omedvetna som inte vet av någon splittring i subjekt och objekt, i jag och omvärld. unio mystica. men i.o.m. att man talar, bryter man enheten, medvetandet står inför ett objekt.\"

- utnyttja tiden, inse att alla månader är lika vackra. allting passar in, är logiskt. det skulle aldrig kunna vara på något annat sätt än såhär. blommorna vet hemligheten om gud. se, hur alla stjärnor ser hitåt. de ser överallt. strängarna kommunicerar, och allt som är, är. skulle jag hellre vilja vara någon annanstans? nej.
allt detta är sanning, äkta, genuint. det finns ingen högre sanning än denna.