trots att mina ögon
blickar ut över
en nattsvart himmel,
stjärnklar och isande kall,
ser jag en
snövit, lysande fågel,
högt högt upp,
som tycks sjunga
en sång
om vakendröm,
aftonglöd,
livets gång
och tidens död,
vars vingar
slickar vindens
andetag
som en kyss
i varandras
hjärtslag.
horisonten
porträtterar sitt liv
i en blogg
med en suck,
och ängeln
på min axel
fångar atomer
i sin mun
medan jag
letar efter
månar och toner
runt mig själv.
sången ifrån nattens port
blänker ner i sjön
och bildar ringar
på dess autonoma yta,
och jag tänker att en dag
ska jag följa med
fågeln upp
i natten
för att aldrig mera
återvända
hit ner.