Varje kväll tänker jag på dig, och varje natt så drömmer jag om dig.
Varje morgon när jag vaknar, hoppas jag att du skall ligga bredvid mig.
Ofta vaknar jag upp svettig och orolig, mitt i natten och känner hur en strimma ångest sakta tar över mitt sinne, utan att det finns något jag kan göra åt det.
Det enda som finns kvar, är tanken på ditt vackra ansikte, snuddat av en strimma solljus.
Denna tanke kommer aldrig att försvinna, känns det som.
Du är den som håller mig vaken om natten, för vem vill sluta se någon så vacker som dig?
Ditt leende får mig att känna värme och trygghet.
Allt jag vill är att vara dig nära, och känna din närhet.
Du är mitt hjärta mitt liv och mina tankar.
Du får mig att känna mig speciell.
Jag har aldrig varit mer lycklig över att någon sagt ”Jag älskar dig” så som, jag blev när du sa det. Det är dig jag värdesätter mest här i världen! man blir något förblindad i din närvaro.
När jag väll inser hur brutal sanningen är, att du inte längre älskar mig längre, gör mig svag och känslan av att vara ovärdig förpestar mitt psyke.
Jag vet att du alltid ställer upp och stöttar mig, men jag vet inte om jag klarar av
detta på ett vänskapligt plan, efter vår djupare relation.
Jag vill så gärna vara din.
När jag hade dig runt omkring mig var det jag som var den rikaste på denna jord.
Du ber mig att glömma detta, men jag kan inte sluta tänka så här.
Saknaden är stor, och för varje sekund som går är det du som finns i mina tankar.
Jag vill bara vara dig nära, och visa dig min innersta kärlek.
Här sitter jag nu, utan något annat än minnen, på allt roligt vi hade, du och jag.
Jag kan fortfarande se ditt vackra leende spegla sig vart än jag blickar.
Även dina underbart runda rosiga kinder, som var menade att pussa på, förföljer mig, varthän jag går.
Vad gjorde jag fel?
Kan ingen tala om det för mig?
Jag förstår inte varför du gjorde så, det är ju dig jag älskar mest!
Hur skall jag klara mig utan dig?
Vad skall jag ta mig till?
Allt är så kallt och trist nu.
Varje kväll, när det är dags att gå till sängs, så finns du där, i mitt huvud.
Tankar liknande: ”Vad du har för dig?”, ”Hur du mår” dyker plötsligt upp.
Är du glad? Är du ledsen?
Behöver du någon hos dig?
Vi delade kärleken, och hoppet tillsammans.
Tillsammans vi hittade vägen till lycka, men någonstans innan vi nådde hela vägen fram, hände något.
Allt du sa, och allt jag trodde på, bara försvann, likt i en mardröm.
Du förstod inte längre att du hade ”världens mest underbaraste
pojkvän”, som var dina egna ord.
Du sa även att ”du inte kommer att inse det innan det är för sent när jag inte längre är din” men vad betyder detta nu?. Du har inte längre som ambition att komma mig såpass nära igen.
Vi träffades sällan men min kärlek för dig, växte sig bara större och starkare.
Att ha dig vid min sida under natten gav mig en stark känsla av kärlek.
Tyvärr är jag inte redo att släppa dig än, du är bara för underbar. Jag må vara trångsynt, men detta är mitt hjärtas mening för dig just nu.
Du är den som får mig glad och lycklig.
Det känns som vi åker allt mer från varann. Så jag ställer mig frågan \"Vart ska detta sluta?\"
Vad jag än gör, så känner jag att det blir fel.
Oavsett hur mycket jag än vill, så kan det uppenbarligen inte bli vi igen.
Varför måste livet vara fullt med svåra beslut?
Jag vet inte hur jag ska göra med den närmaste framtiden.
Jag får återgå till min bistra tillvaro, utan svar på mina sånär svåra frågor.