Skiljetecknens funktion är väl först och främst att främja en snabb och tydlig läsförståelse; inte att uttrycka poetens excentricitet.

Först det lättaste: frågetecknet. Vill man poängtera en fråga OK, men är det en mera allmänt hållen frågeställning poängterar man den inte.

Utropstecknet! Används för att understryka ett faktum eller helt enkelt efter ett utrop. Alla varnar för överdrivet utnyttjande av detta tecken! Visst, poeten kan avsluta varje rad med ett utropstecken, men det blir snart tröttsamt.
Men se här:

Jag skrattar med munnen full
av blod och vrålande hesa skri
åt dig!
Jag skrattar dig mitt i synen!
Jag spottar åt rymdens smutsiga valv
och stjärnornas bleka trynen!
(Pär Lagerkvist: Ångest).

Ett övningsexempel:

Var kommer alla
mördarsniglar från,
varför är det ingen
som mördar dom.

Var kommer alla mördarsniglar från?
Varför är det ingen som mördar dom?

Hjälp!
Mördarsniglar!
Mörda dom!

Hjälp!
Mördarsniglarna
har återkommit.

Aber doch:

Hur hemskt är det ej att se sig själv i sin ålders spegling
Vad säger den väl? Du villebråd jagat!
Du i den hängdes hus! Vad gör du här?
(Rabbe Enckell)

Och:

- och när dom bruna ögonen lever och skrattar i henne
tar jag henne
rakt
i nackskinnet och slungar oss som Ekorrar upp till
Katarina Kyrkogård! fria!
äntligen fria! i träden och
grenarna som böljar oss uppåt…
(Gösta Friberg)

Härligt frisk användning; även av skiljetecken som tankestreck och punkter