vet du, när allt bara vänds uppochner och man tappar fotfästet en aning?

och ett virvarr av känslor stormar sinnet och blockerar all förnuft

då man ser sig själv från tredje perspektiv och hjälplöst tittar på.

när man förgäves försöker ta tag i det värdefulla i sitt liv

men depressionen inte låter en.

hur svårt det är att andas ibland av all hyperventilation

som alla tröster i världen bara sjunker ner i en bottenlös sumpmark

när man ligger där lemlös och tittar upp på sitt liv vända som ett mynt

när myntet landar på fel sida

hur ont det gör att titta på personen som har gjort såhär mot en

hur smärtsamt det är att minnas samma individ bre ut jättelika vingar och skydda en

när man äntligen kommer på fötter är allt annorlunda

och man känner inte igen sig och går vilse i sig själv

vet du hur jävla satans ont det gör när du inte ens bemödar dig med ett farväl?