när jag först tittar ut genom dimmigt fönster, tror jag att där bara sitter solstrålar på parkbänkarna.
när jag sedan öpnnar min blåa dörr och kikar ut, ligger snötäcket och sover på på solstrålen.

jag tittar först på en liten skata som flyger över mörka skyar, det är den som skrämmer mina tankar, då jag filosoferar om blombad i stadsparken och glass som droppar jordgubbsmak.

sen kommer det en liten katt och viskar till mig att vintern är elak och vill skada mig och jag springer min väg på bara fötter. mitt smink täcker min högra kind och från min lugg bildas små små vattendroppar som faller mot marken.

när jag kommer hem, gömmer jag mig för allt hotfullt under köksbordet, och tittar aldrig mer ut genom det dimmiga fönstret