”Tänk, där växte jag upp”, sade Klark för sig själv. Klark var en havslevande frupp.
Han satt på en sten som stack ur havet.
”Från grip till frupp i ett och samma liv”, konstaterade han nöjt.
”Från VAD till frupp?!”, frågade hans sällskap, en sjöjungfru vid namn Ethel.
”Om du vill så kan jag berätta? Det är en lång historia, så sätt dig bekvämt!”

”Jag föddes och växte upp som grip i klippskrevan du ser där uppe.” började han. ”Jag var äldsta ungen, men trots det, eller kanske just därför, var jag aldrig nöjd. Jag längtade alltid bort därifrån, kände mig instängd. Framförallt längtade jag ner i havet. Ingen jag kände tyckte att jag var riktigt klok.
Bara ett litet tag innan Invigningen skulle äga rum för mig och mina jämnåriga vänner, kom en stor grävling till mig i drömmen.
Han sade till mig att det fanns ett sätt att nå oceanerna. Att om jag bara ville dit tillräckligt mycket kunde jag komma nånstans. Det sista han sade innan han försvann var att jag skulle vara på min vakt.
Efter det sov jag tungt och drömlöst så fort jag lade mig om kvällarna. Men knappt en vecka efter att jag drömde om honom kom grävlingen tillbaks i drömmen.
– Jag har förstått att du vill vara ett havsdjur?, sade han, halvt frågande och halvt konstaterande.
Jag är inte helt säker, men jag tror att jag nickade till svar.
– Om du hjälper mig, kan jag hjälpa dig, fortsatte grävlingen, Jag har en hel del magiska knep, så jag kan göra om dig till ett fiskdjur. Det jag vill ha hjälp med är att hämta en svamp. Min dotter är sjuk, och jag behöver svampen för att brygga medicin åt henne, men jag själv måste vara hemma och ta hand om henne och hennes syskon, eftersom min fru blev dödad av en räv för några veckor sen. Annars hade jag naturligtvis rest själv. Nå, vad säjs? Hjälper du mig?
– Jag vet inte riktigt, men det låter ju bra. Är det långt dit?
– Tja, det är ju en bit, men framförallt måste du flyga dit.
– Jaha… men var är det nånstans då?
– På första berget du kommer till när du flyger västerut. Där finns ett gammalt dött träd. På det trädet växer det en sorts tickor. Ta en sån.
– Vänta lite nu, jag har inte sagt ja än!
– Nähä. Har du inte bestämt dig än då?
– Jo.
– Och?
– Ja.
– Vad bra! Här får du en väska att lägga svampen i.
Ur luften tog grävlingen fram en spolformad sak med ett snöre fastsatt i båda ändarna.
– Vilken tur att det bara är en dröm, tänkte jag. Hade det hänt i verkligheten skulle jag ha trott att jag var galen! Fast det finns ju verklighetsdrömmar…
Grävlingen avbröt bryskt mina tankar.
– Du måste ge dig av genast! Berätta inte för någon vad du ska. Var vaksam!
– Men mammis och pappis då? Jag kan inte lämna dem!
Men det var redan för sent. Grävlingen hade snabbt bleknat bort och försvunnit, och jag hade återgått till drömlös sömn.
När jag vaknade några timmar innan gryningen mindes jag drömmen. Vad som var mest mystiskt var att den spolformade väskan låg kvar i sängen.
– Jaha, sade jag tyst för mig själv. Det är väl bara att ge sig av då.
Men mammis och pappis då? De skulle tro att jag rymt. Usch vad hemskt!
Men när jag ätit lite frukost och packat lite extra mat och min kompass i en liten påse gick jag ändå ut till grottöppningen och kastade mig ut i luften. Jag lät mig falla några ögonblick innan jag fällde ut vingarna och slog mig upp genom luften.
Himlen var täckt av ulliga vita moln som jagades omkring av den förliga vinden.
När jag var ovanför de vita molnen tog jag upp kompassen ur den lilla påsen jag bar om halsen. Jag kollade så att jag flög åt rätt håll, och när solen gick upp såg jag på den med jämna mellanrum för att fortfarande hålla kursen.

När det började bli kväll och solen sjönk ner under molnen flög jag ner för att fortfarande kunna hålla koll på kursen.
Det första jag såg var att en liten spets stack upp framför solen.
När jag flugit en stund till, såg jag att det stack ut grenar från spetsen framför solen.
Trädet! Det måste vara det!

När jag landade i trädet såg jag att det var fullproppat med tickor, så det var lätt att hitta en som satt löst. Men när jag hade fått av svampen och skulle trycka ner den i väskan försvann den.
– Äsch, det är för sent att tänka på det nu, sade jag högt för mig själv.
Sen singlade jag mig ner på marken. Där nere gjorde jag i ordning en bädd av mossa åt mig.
Eftersom jag var utmattad av flygningen somnade jag innan jag lade huvudet på väskan. Den fick duga som huvudkudde.
Det dröjde inte länge förrän den stora grävlingen dök upp i min dröm igen.
– Tack! sade han. Tack, tack, tack! Du har räddat min dotter!
– Vad menar du? Jag har ju inte lämnat någon svamp än!
– Väskan var magisk, allt du stoppade i den ramlade ner i mitt kök. Ge mig nu väskan, så är du fri att göra vad du vill sedan.
– Men min belöning då? frågade jag surt.
– Det får du se när du vaknar igen!
När jag sedan vaknade kände jag mig lite konstig.
Jag hade fått simhud mellan tårna och fingrarna, och jag hade både lungor och gälar, alltså skulle jag kunna vara både under och över vattenytan. Och fortfarande kunde jag flyga; jag hade vingarna kvar.

På hemvägen flög jag en liten omväg, jag ville gärna prova min nya lekamen, men jag vågade inte simma i havet direkt.
När jag sedan hittade en lagom stor sjö stannade jag där några dagar, tills jag tyckte att jag kunde simma någotsånär.
En kväll kände jag mig tillräckligt duktig, men det var för mörkt för att flyga hem.
Den natten drömde jag åter om grävlingen.
Han talade om för mig att mina föräldrar saknade mig något fruktansvärt.
– Jag saknar dem också! sade jag och kämpade för att inte börja gråta.
– Du kommer att kunna besöka dem en enda gång varje år, men bara en! Innan du flyttar ner i havet får du besöka dem ett dygn, men du får inte berätta om mig eller svampen eller något av det här.
Hos dina föräldrar ska du förklara läget och bestämma en dag om året du ska besöka dem.
Ge dig av i gryningen! Stannar du på land för länge så dör du!

Så när det blev morgon flög jag hem till lilla mammis och stora pappis. Gissa om de blev glada!
Men en dag om året räcker ju bra att träffa dem, tycker jag.
Vi bestämde oss för deras förlovningsdag som besöksdag varje år.
Efter många kramar av mina små söta syskon var det dags att dyka ner i havet. Där hittade jag ju många vänner, och jag bor i ett litet hus av koraller och snäckor. Jag trivs väldigt bra här, men jag saknar såklart mina föräldrar och syskon.” avslutade Klark sin livshistoria.
”Vad intressant! Men vad är då en frupp för något egentligen?” frågade Ethel, sjöjungfrun han berättade sin historia för.
”Det är vilket djur som helst, delvis omgjort till en fisk såklart!” förklarade den ganska nyblivne fruppen stolt.