Ytterdörren öppnades, ni steg in med stora leenden.
Ni hade blivit några nyanser brunare.

Välkomna hem?

Den där lilla bollen i magen, som jag så väl kände till,
började med en gång rotera igen.
Steg, steg, ni var inne, rotation.
Den där rotationen som gör att den permanenta,
lilla oroskänslan bildas i magen.
Den som alltid finns där.
Men i två veckor nu, har den varit borta.
Sammanträffande?

Välkomna hem?
Jag vet inte.