Fingra på ting, fumla med ting, tills de tappar sitt värde och blir lika gråa som allt annat.
Saker, saker överallt och jag blir vansinnig. Saker, pengar, pengar, saker. Det stör mig att jag är ett naivt offer för materialismen när jag annars är (eller kanske var) så politiskt korrekt.
Ett BMI på 16,4 och jag bara slösar på dyrbar mat genom att spy upp den. Det är ångestframkallande att tänka på att jag gör det jag gör för att komma i barnavdelsnings kläder som små asiatiska barn sliter med att tillverka tio timmar om dygnet. För något sådant är det väl?
Papper, piller, rakblad, cigg, Cigg, CIGG! Trumma på bordet med handen tills det blir slag och handen känns sådär lagom bäng. Tre piller åker ner i svalget och hamnar i magen tillsammans med innehållet i den där koppen med kallt kaffe som jag glömt bort fanns. Jag intalar mig själv att vilken förnuftig människa som helst skulle agera likadant i min situation, mitt omdöme är utan tvekan oklanderligt. Jag avskyr den här sega rastlösheten i väntan på dagordningens nästa punkt. Allt känns så otroligt tråkigt och meningslöst samtidigt som inget är outhärdligt. Som den intelligenta Milla jag ibland utger mig för att vara kan jag lugnt och sansat skriva om ordinationen på tablettförpackningen, så att den överrensstämmer med min verklighet. ”Ta tre tabletter, vid behov, när rastlöshet, tristess, obehag, ångest och andra oönskade sinnesstämningar yttrar sig”. Jag har lärt mig att så länge jag kan argumentera för min sak, så skickligt att min omgivning till slut håller med mig, så kan jag varken ha eller göra fel. Och så länge jag inte lyssnar på annat än ”lika barn leka bäst” vad gäller val av umgängeskrets finns ingen där som ifrågasätter mina metoder för känsloreglering. Inte heller min osynliga läkarlegitimation som ger mig befogenhet att självmedicinera.
Det finns dock skeptiker där ute som ifrågasätter vikten av att vara smalare än Twiggy och Kate Moss, som påstår att nackdelarna med cannabismissbruk väger tyngre än fördelarna med ruset och som dessutom antyder att narkotikaklassade läkemedel inte ska förtäras om man inte själv fått dem utskrivna. En del av dessa skeptiker undrar vad poängen med mitt så kallade destruktiva livsstil är. I formella sammanhang och i samtal med människor som har det ordnat för sig kan jag spotta ur mig alla de tårdrypande snyfthistorierna om min misär samt alla möjliga slags rationaliseringar som ursäktar mitt beteende. Till slut får de den där glansiga blicken, ryckningen i ansiktet för att hindra tårarna från att rinna ner och säger något i stil med ”jag önskar att jag kunde hjälpa dig”. Detta tätt följt av komplimanger som känns otroligt bra att höra trots att jag för det mesta inte kan ta till mig dem. Skulle jag göra det är risken stor för att jag skulle drabbas av kronisk hybris, den värsta av alla synder. Nej, mitt så kallade självförtroende får näring nog av blotta tanken på att jag än en gång lyckats manipulera någon att tro alla de där fina sakerna om mig. Dessutom bekräftar deras medlidande min rätt att självömka.
Jag ser på klockan, flyttar bort blicken och stirrar intensivt på den igen. Visserligen så är det ingen klocka, bara siffror på mobildisplayen som jag inte registrerade första gången jag såg på den. Efter andra anblicken och lite lågstadiematematiska räkningar i huvudet kommer jag fram till att klockan är halv tolv. När vi skulle lära oss att tyda klockornas språk på lågstadiet totalvägrade jag att ens försöka lösa uppgifterna helhjärtat. Kanske var det trots eller bristen på koncentration, jag brydde mig antagligen för lite och trivdes med att andra tog ansvar för mig. Till slut lärde jag mig förstås det där med tidräkning, mest för att min syster Sonia gjorde det (och då fick hon och inte jag mest beröm). Jag kanske har henne att tacka för det där, att kunna tyda klockan har hjälpt mig mycket här i livet. Det har även fått mig att gnälla och förbanna den där självgoda jäveln som fick för sig att införa begreppet tid i mänsklighetens verklighetssyn. Jag tycker inte om faktumet att vi är slavar under något som inte ens går att definiera och som just nu talar om för mig att träffa Alex, Tom och Marcus utanför Falafelkungen om en halvtimme.
Jag är nog inne i en ovanligt punktlig period, för det mesta är jag på plats några minuter före avtalad tid medan pojkarna är där ungefär en kvart för sent. Förut var det alltid tvärtom. Fast bara tanken på att jag faktiskt måste röra på mitt feta arsle, göra mig i ordning och åka iväg får mig att demonstrativt stöna av motvilja. Tyvärr finns ingen där för att markeringen av min åsikt ska ha någon som helst mening. Mitt feta arsle i stolek 34 lyfter, studsar upp från gungstolen på balkongen när jag inser hur patetiskt och tråkigt det vore att spendera hela dagen såhär.
Låtar som ”I wish” och ”Roll us a giant” med Infected Mushroom, ”Cocaine” med Skazi och typ The Knife distraherar mig från alla miljoner tankar och all rastlöshet under tunnelbaneresan. ”I’m playing the game, the one that will take me to my end. I’m waiting for the ran… to wash who I am” sjungs varje morgon in i mitt huvud som en förberedelse för dagens äventyr.
Marcus kommer efter att jag satt mig ner på trappan framför Stadsbiblioteket med en stor 7elevenkaffe. Han ser nervös ut, eller rastlös eller som om han skulle ha bråttom. Han rör sig snabbt och jag blir stressad av att bara se på honom.
- Tja, e du stekt? Jag är fett stekt.
Det är hans hälsningsfras. Han är på många sätt en väldigt intressant figur. Tom, Alex och jag tyckte att han skulle få ha någon biroll i serieteckningen om oss. Att det sen aldrig blev någon serieteckning hade mer att göra med att vi insåg att det bara verkade som en bra idé när vi var sönderrökta tomtar.
Vissa (läs Tom och Alex) påstår ibland att Marcus inte är mänsklig. Jag har aldrig riktigt förstått varför. Lite mystisk är an visserligen och ibland gör han en del underliga, oförklarliga saker. Bara det att dialogen:
- Marcus, äter du papper?
- Men vadå, jag svalde det inte!
äger rum flera gånger i veckan får honom att på något sätt att bli en roande karaktär som lyser upp tillvaron. Fast det där med att ge sig på papper förstår jag mig inte på. Det händer ibland att han biter av en hel bit av en McDonaldsmugg och tuggar på det när han drabbas av någon form av rastlöshet eller frustration. Det är en underlig syn de där, det ser så aggressivt ut.
Efter att vi alla fyra samlats, vandrat upp till Observatorielunden och gjort oss själva lite mer avslappnade och filosofiska går vi tillbaka till Falafelkungen och äter. Fast jag är ju vegan (eller egentligen bara ätstörd), så jag kan inte äta något. Marcus förgyller tillvaron med att sabotera den maten som blir kvar och göra ett Lock Ness odjur med den otroligt originella HällaGrillkryddaPåBordet-tekniken.
Vi har kul, vi skrattar och jag känner tryggheten. Egentligen så är det vid det här laget som vi borde börja röra oss mot skolan, men…
Invändningar som ”Jag är ju hög” eller ”Marcus är ensam hemma, har röka och falskleg och…” kommer i vägen.
Vi kommer fram till att det enda förnuftiga alternativet är att Alex och jag åker med hem till Marcus och fortsätter, Tom är duktig nog att pallra sig till skolan. Planen är som vanligt att gå på sista lektionen, men som vi alla vet är det sällan det brukar bli så.