Panikångest.
Varje dag är ett vedervärdigt helvete. Ett tillstånd som kan jämföras med känslan jag antar att en mentalpatient i tvångströja med rejäl klåda har.
Eller som en klaustrofobisk person evigt instängd i en isoleringscell känner. Eller som en araknofobisk människa hade känt om den låg levande begravd under ett spindelbo.
Börjar ni få lite förståelse för hur panikångest känns? Kanske inte, så vi fortsätter med ett par exempel till. Tänk er att ständigt ha en pistol riktad mot huvudet där avtryckaren går av så fort ni blinkar. Tänk er att ligga i en pool med så höga kanter att ni omöjligt kan ta er därifrån, och ni börjar bli trötta – så trötta att ni inte längre orkar simma, och till råga på allt så dyker en vithaj upp under er.
Börjar det klarna nu? Kan ni tänka er in i känslan? Känslan av att sitta fastbunden framför Hannibal Lecter, Freddie Krueger – ja vem fan som helst som ni finner obehaglig.

Man är fast, fången, instängd i sitt eget huvud. Man delar cell med sina fobier och tittar skräckslaget ut på världen utanför med ens ögon som fönster. Du står där och kramar cellfönstrets galler hårt med dina nävar och vill ut och leva ett riktigt liv istället för att sitta inlåst i ditt egna helvete, men du kan inte. Och det värsta är att det egentligen inte är något som hindrar dig. Du är inte allergisk mot solsken, du är inte förlamad, det finns inte någon psykopat som kidnappat dig och håller dig fången. Du är bara rädd. Rädd för vadå?
För ingenting egentligen. Eller ska vi säga istället allting? Det stämmer ju faktiskt.
Man är rädd för att göra bort sig, rädd för att skada sig, rädd för att ens nära och kära skall skada sig, rädd för sjukdomar, rädd för döden, rädd för bakterier, rädd för människor, för djur, för hunger, för mättnad, för ensamhet, för folkmassor – man är rädd för precis allt.
Samtidigt står man där, och drömmer… drunknande flämtar man efter liv.
Ett liv som alla andras.
Ett liv i frihet, utan oro och skräck. Ett ljust, härligt och äventyrligt liv fritt från ångest.
Ett liv där jag kan gå till affären utan att få dödslängtan, eller åka buss utan att vara skräckslagen.
Finns ett sånt liv för mig?