I slutet av oktober 1988, en lördag eller söndag, vaknade jag i min säng.
Min rätt så stora syskonskara var samlade hos vår mor som fyllde år.
Konflikt rådde mellan mej och någon eller några i familjen, så jag struntade i att följa med på kalaset.
Dock denna förmiddag så kände jag ett sting av saknad och sorg.
Inom mej hörde jag så starkt & tydligt dikten: Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, utav Erik Lindegren.
Jag klev upp, gick in i vardagsrummet, & fick en stark ingivelse att knäppa på teven. Jag brukade och brukar aldrig knäppa på den utan att veta vad för program som sänds. Men impulsen var så stark att jag inte kunde låta bli att sätta på burken, i vilken ett avsnitt utav såpan Goda grannar sändes.
En man satt på ett café och citerade ur en bok:

"Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans... Någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly... Någonstans...".