Jag känner hur jag sakta men säker lockas in i den sjuka spiralen.
Rörelsen, religionen
Vi är alla ensamma, sittandes i våran egna lilla låda med väggar av ångest och självhat
Inlåsta i våra egna världar av kyla och rädsla
Det vi har svårare att se är att runt omkring oss finns där ett hav av offer som även de är sittandes i lådor
Precis lika ensamma och skrämda som du och jag
De går igenom just exakt vad du går igenom
De känner precis vad du känner
Men dom kan inte se dig och du kan inte se dom
För vi ser bara våra egna väggar av krav och fantasier
Inget annat existerar
Likgiltiga inför världen utanför
Vi har glömt hur man ler, hur man är fri
Utan våran sjukdom tappar vi vår identitet
Vi är som frön
Rösten vattnar oss så vi växer
Tids nog blir vi alla till vackra blommor