Våra ögon möttes för en sekund. Det kändes som en knytnäve i bröstet. Mina ben vägrade transportera mig framåt. Jag stod orörlig och tittade rakt fram. Stirriga människor på väg hem från jobbet stötte till mig, men jag stod fortfarande kvar med blicken fäst på ingenting. En kvinna med alldeles för många julklappar i famnen trängde sig demonstrativt förbi. Vände mig om mot fönstret igen. Mannen mitt emot henne la ned sina bestick och lutade sig mot henne för att sedan titta på mig. Hon böjde sitt huvud mot tallriken och satte händerna för ansiktet. Jag gick fram mot fönstret och andades. Skrev ett ord och gick därifrån.

På vägen hem hamnade jag bakom två Buffalobrudar. Den ena hade en sån där Lopezrumpa som skumpade för varje steg. Jag tänkte på hur läskigt det skulle vara om man var två centimeter lång och hängde med händerna i hennes bakficka. Det skulle vara som när dom höll fast vid relingen medan Titanic gick under.

Väl hemma tog jag fram två stora rundmackor och kaviar. Jag frågade jag mig själv med myndig stämma ”vad får det lov att vara?” Min späda röst svarade ”ett hjärta på den ena och ett hakkors på den andra”. Sedan gav jag mig själv stryk.