skratt från det förflutna
påminner om hur det var
om din önskan

att det alltid fanns kvar


vart tog det vägen?

försvann det in i skuggorna,
eller var det bara en rytm i en tragisk melodi

vem är så ond, att dom trampar på något så fint

ingen,

säger alla

men någons fel måste det vara
förmodligen hela den inblandade hopens skara

vad gör vi nu?

vilket håll ska vi gå?

greppar vi varandras händer,
och fortsätter att sätta våra fotspår i sanden
bredvid den andres,

som det alltid har varit

eller låter vi vågorna försiktigt spola bort de spår,
som så länge följts åt

ska vi verkligen låta något så dyrbart
försvinna ner i sanden

isåfall, har vi ödlsat en livstid
på något som ändå skulle splittrats
när det kom till ett vägskäl


vi var aldrig så svag..