vår vänskap var en saga
av dess skönaste sort

tillsammans gick vi vidare
genom vått och torrt


vi byggde ett palats
av leenden och skratt

vi samla våra minnen,
i en gemensam skatt


allt vi någonsin önskat
fanns hela tiden där

ty glädjen var skratt
och trygghetern var när



jag saknar dess tider
då jag kunde hålla dej i handen

säg mej


varför lät vi allt
rinna ut i sanden?