man växte i tron på den riktiga kärleken, den riktiga känslan av tillhörighet
man växte i tron på någonting annat än ens egen verklighet.
man krympte vid insikten om sina sneda tänder, sina valkar, sin egen knubbighet, sin finniga panna
man hoppades i form av koncentrerad surrealism, då allt var suddigt och den fulaste blev vacker
man döptes till den man blev, likväl som den man blev aldrig var den man var
man växte med ärren, åren och felen och misstagen
man blev en större person på insidan
så stor att det började eka här inne
och man vände sig in och ut
i längtan efter en ny kärlek, en ny sorg och en liknande smärta