Självdestruktiviteten har nått sin kulmen
bortspelade pengar med större insatser
än vad jag rimligen har råd med
för att åtminstonde känna mig levande
en liten stund, en liten stund
medans tärningen är kastad tills den
stannar känner jag i alla fall en puls
när orken att kämpa har övergivet mig
och jag äter mer, inte för att jag är hungrig
eller sugen, utan för att göra mig fetare
dikter jag skrivit är för extrema
för att bli publicerade
självhatet växer större än kärleken till livet
när alla insatser jag gör ger tillbaka
mindre än min uppoffring
och jag blir dränerad på min ork
så sipprar livet från mig ur en flaska
som aldrig någonsin haft en kork
jag kan aldrig känna tårarna
för jag har blockerat alla känslor
inget är på riktigt
jag lever likgiltigt om jag lever eller dör
mina tankar passerar öron utan gehör