- Nej, sluta! Släpp mig! Erik hjälp!
Hon skrek. Hon skrek för allt vad hon var värd. Hon skrek för att det gjorde ont och för att hon kände sig äcklad och förnedrad. Hon skrek för att ”människan” som låg över henne skulle sluta att ta på henne och hon skrek för att jag skulle komma och hjälpa henne. Hon skrek för att hennes pappa våldtog henne.
Jag kunde se hur hennes djupblåa ögon skymdes av smärtfyllda tårar och hur månskenet blänkte i saltvattnet. Tårarna rann längre och längre ner på hennes kinder, men Han ignorerade dem. För Honom spelade det ingen roll att hon kände smärta, det enda som Han brydde sig om var Hans egen njutning.
- Förlåt, viskade jag rätt om jag visste att hon inte hörde. Men jag kan inte.
Jag kände hur en tår letade sig nerför mig kind, men jag torkade snabbt bort den. Han fick inte se mig svag, inför Honom skulle jag visa mig stark och inte gråta. Han hade redan den första gången sagt till mig att om jag började lipa eller om jag försökte hjälpa mig tvillingsyster skulle jag vara med. Om han såg mina tårar skulle han tvinga mig att vara med i sängen och ”hjälpa” Honom att tillfredsställa Olivia.
Då var det lättare att spara tårarna till senare, än att bli till ett lika stort monster som Han själv var. Det var lättare att sitta och fejka ett leende och att hålla inne mitt skrik, än att se in i min systers ögon om jag våldtog henne. För aldrig, ALDRIG att jag skulle ta på henne! Det var både perverst och sjukt. Han kunde få misshandla mig, tortera mig, men aldrig att jag skulle tvinga min syster till något som varken hon eller jag ville.
- Ligg still! Skrek Han till henne. Jag kommer snart!
Jag hörde hur han stönade högre och antog att det snart var över – för den här gången. Min syster försökte att ligga still, men hon lyckades inte så bra. Det var alltid i slutet som det gjorde mest ont och jag såg att hon plågades. Hon gav ifrån sig små, diskreta ljud av smärta, och i det svaga månljuset såg jag hur hon tog tag i lakanet och nöp det hårt. Hennes ansikte visade att hon helst vill komma därifrån och att hon hade ont, riktigt ont.
Plötsligt slutade Han och steg ner på golvet. Min syster låg gråtandes kvar i sängen och jag ville inget annat än att springa fram och trösta henne men jag visste att jag inte kunde göra det. För som alla andra gånger skulle han stanna och prata med mig innan han gick.
- Erik, började han andfått. Hur tycker du att det gick idag?
Jag slog upp blicken till hans äckliga ögon. I dem fanns det bara ren ondska och jag ville inget annat än att smälla till honom, men jag vågade inte. Jag visste att jag var starkare än Honom och att jag lätt skulle kunna försvara mig, så jag borde inte vara rädd. Men jag var rädd. Jag var rädd för att Han skulle slå min syster istället, och jag vill inte att han ska skada henne mer än vad han redan hade gjort. För den smärtan som har orsakat både henne och mig kan inte någon ta tillbaka.
- Det gick väl bra, ljög jag till Honom. Du gjorde det bra.
Orden som lämnade min mun gjorde ont, och det falska leendet som fanns på mina läppar värkte i hela ansiktet. Jag hatade att uttala de orden, men jag visste att jag var så illa tvungen. För det var en del i Hans lilla skådespel. Han ville att jag skulle sitta bredvid när Han förstörde min syster och sen ville Han att jag skulle prata och vara trevlig efteråt.
Han nickade kort och gick sedan ut ur rummet. Hans tunga steg gick mot hans eget sovrum och mina snabba steg gick mot min skärrade syster. Hon låg och skakade av gråt, och hennes ögon var rödgråtna. Jag lyfte lätt upp henne i min famn och gick in i duschen för att skölja av henne. Jag satte henne på duchgolvet och lät det ljumna vattnet spola över hennes magra kropp. Hela tiden skakade hon av gråt, och flera gånger fick hon dra efter andan för att inte dö utav syrebrist.
- Såja, viskade jag tröstande till henne. Allt kommer att bli bra.
- Det kommer inte att bli bra, sa hon till mig och i hennes röst fanns bara rädsla. Han kommer att hålla på tills han knullar ihjäl mig.
Jag ville inte tro på orden som lämnade hennes läppar, men jag visste att hon talade sanning. Om vi inte gjorde något så skulle Han någon gång låta det gå så långt att hon slutade andas. En gång hade faktiskt nästan lyckas med det saken, att få henne sluta att andas alltså. Det hade varit en novemberkväll, och jag hade inte varit hemma. Han hade hållit på längre än vad han brukade, och efteråt hade Olivia haft sådana smärtor att hon var nära på att dö. Att han hade haft sitt lilla roliga utan min hade varit ovanligt, men det var något som jag aldrig tänkte låta Honom göra igen. Olivia har sagt att Han alltid är mycket mer försiktigt när jag är med, så den dess har jag inte varit borta en enda kväll.
Efteråt gick vi båda tillbaka till min säng, eftersom att Olivia inte ville ligga i hennes smutsiga säng och som vanligt la jag mig närmast den blåa väggen och hon la sig som vanligt i min famn. Som vi gjorde varje gång efter Han hade våldtagit henne låg vi uppe och bara pratade tills solen gick upp. Vi pratade om allt som inte hade med Han och göra, och jag trodde att allt skulle bli som det brukade vara, men det blev det inte.
- Erik, hade hon sagt eftertänksamt. Jag vill inte mer.
Det var den meningen som hade förändrat allt. Den meningen var allt som hade lämnat hennes läppar, och från mina hade det inte kommit ett knyst. Jag förstod så väl vad hon menade, och hon visste att jag skulle göra det. Med den meningen visste vi båda två att det skulle ta slut. När Olivia yttrade den meningen visste vi att allt skulle bli bra.

Två barn sitter och tittar på staden bakom sig. Tillsammans står de och håller varandra i handen och andas in friheten. Pojken vänder sig sakta om och tittar ner i havet, och hans tvillingsyster gör sekunden efter likadant. Havets mörka vågor slår hårt mot klippväggen, och ovanför lyser månen ner i saltvattnet. Tvillingarna sväljer hårt och trycker varandras hand, ger varandra en sista blick och kastar sig sedan ut i friheten...